På senare tid har det uppmärksammats hur blåljuspersonal utsätts för hot och våld och i början av februari kallade inrikesminister Anders Ygeman (S) polis, ambulans och räddningstjänst till ett krismöte för att diskutera hur man kan komma tillrätta med problemet. Bakgrunden sägs vara att hot och våld mot blåljuspersonal har ökat kraftigt under senare år. Mest fokus har det varit på polis och ambulans, men Peter Bergh som är förbundsordförande vid Brandmännens riksförbund menar att även räddningstjänsten är väldigt utsatt. Han säger att fackförbundet varje vecka får brev från medlemmar som berättar om att de har utsatts för hot eller våld på arbetet och som upplever att det har ökat det senaste året.

– Det är framför allt från storstadsregionerna som de här rapporterna kommer. Vi har även en uppfattning om att det finns en ökad tolerans för hot och våld jämfört med tidigare, säger Peter Bergh.

Han skrev om detta i en debattartikel i Aftonbladet inför Ygemans blåljusmöte. I artikeln beskrev han hur spottloskor, stenkastning, riggade fällor och riktade vapen har blivit vardag för brandmän. Peter Bergh har fått starka reaktioner på artikeln. Verbala hot från personer som har en rasistisk agenda och som uppmanar honom att berätta vad det ”verkligen handlar om”. Andra tycker att han överdriver, berättar han.

Även Kommunal, som är det största brandmansfacket, beskriver att hot och våld har blivit ett stort arbetsmiljöproblem. Jämfört med för 20 år sedan så måste brandmän i dag vara förberedda mentalt på att utsättas för hot och våld i arbetet, säger Mona Hjortzberg, som är ombudsman i Kommunal.

– Det har skett olika sådana här incidenter från år 2003 och framåt, under åren 2008 och 2009 eskalerade det i Göteborg och Malmö och år 2013 i Stockholm. Utvecklingen har gått upp och ner sedan dess, men hela tiden har det skett incidenter med hot och våld, säger hon.

Men om man tittar på all blåljuspersonal så kan man på senare år främst se en eskalering när det gäller hot och våld.

– När det gäller räddningstjänsten kan vi se att det har minskat i vissa områden och ökat i andra. Det vi kan se är att i områden där man har arbetat mycket förebyggande har det minskat, bland annat i storstäderna, säger Mona Hjortzberg.

Bilden av att hot och våld skulle vara ett växande problem inom räddningstjänsten syns inte i den övergripande statistiken. Enligt de siffror som finns över antalet inrapporterade hot- och våldshändelser de senaste åren har det minskat i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Förra året hände det vid 13 tillfällen att räddningstjänstens personal utsattes för hot och våld, jämfört med 16 tillfällen år 2014. Kollar man på enbart Malmö kan man se att antalet inrapporterade incidenter har minskat från 14 händelser år 2011 till 2 händelser förra året. Vid Södertörns brandförsvarsförbund i Stockholm hade man inte en enda hot- eller våldsincident förra året.

– Jag vill gärna tro att de få incidenterna beror på vårt förebyggande arbete, säger brandchefen Lars-Göran Uddholm.

Där har man arbetat mycket aktivt med att åka ut till skolor, delta i evenemang i kommunen, föra dialog med medborgare, men även försökt rekrytera personer som till exempel har olika språkkunskaper för att kunna kommunicera med fler medborgare.

Det är enbart i Göteborg som antalet incidenter har ökat. Men enligt Lars Klevensparr, som är förbundsdirektör vid Räddningstjänsten i Storgöteborg, är det fortfarande i undantagsfall som det händer. År 2014 inträffade 2 fall av hot och våld jämfört med 5 fall förra året. Han känner inte igen beskrivningen att hot och våld har blivit vardag för brandmän.

– Som ytterst arbetsmiljöansvarig kan jag aldrig tolerera att mina brandmän utsätts för angrepp av andra människor. Det ska vi aldrig tåla och acceptera men man kan inte måla upp en verklighet som inte stämmer. Statistiken som jag tittar på visar att det här inte har blivit vardag utan något som sker då och då, vid enstaka tillfällen. Jag tycker att diskussionen ska vara nyanserad och vill inte vara alarmistisk.

När räddningstjänstens personal hamnar i en situation som upplevs som hotfull eller våldsam, som leder till eller riskerar att leda till en olycka eller arbetsskada, ska det rapporteras in. Det kan handla om verbala hot, att det skjuts raketer eller riktas laser mot räddningstjänstens fordon, och stenkastning. I de tre storstäderna rapporterades det förra året in ett fall av stenkastning, tre fall av verbala hot – varav ett fall då en brandman också blev bespottad i ansiktet –, två fall då det kastades föremål mot räddningstjänstens personal, och två fall där det kastades föremål mot fordon. Men enligt Peter Bergh finns det ett stort mörkertal eftersom många av förbundets medlemmar inte alltid rapporterar in hot- och våldshändelser.

– Man har höjt ribban helt enkelt. Det man tidigare skrev eller gjorde rapporter på, det gör man inte längre. Man har ökat toleransnivån, säger han och fortsätter:

– Sedan är det ju nya rutiner i dag jämfört med tidigare, där vi vet att vi har en del områden där vi har polisinsatser redan från början. Eftersom ett av syftena tidigare med att skriva rapporter var att få det stödet, så rapporteras det inte längre in. Där i bottnar mitt uttalande om att det finns ett mörkertal i dag.

Även Mona Hjortzberg säger att hon under blåljusmötet med Anders Ygeman (S) fick reda på att det förekommer att blåljuspersonal inte anmäler hot- och våldshändelser eftersom det finns en rädsla för hot från de som ligger bakom händelserna. Fria Tidningen har pratat med flera brandmän i Stockholm och Göteborg som tycker att det är problematiskt att det målas upp en bild av att hot och våld skulle ha blivit vardag. Alla vill vara anonyma eftersom det enligt dem är en känslig fråga inom branschen. En av brandmännen var med om en incident för några år sedan då ett ungdomsgäng satte en container i brand och började kasta sten när räddningstjänsten kom till platsen.

– Det var bara att backa undan och låta containern brinna ner. Min bild är att det har skett några enstaka sådana incidenter och de siffror som finns stämmer överens med min arbetssituation.

Det som har förändrats de senaste åren är att de samverkar mer med polisen och har blivit mer medvetna om sin säkerhet. Men det ser han inte som ett problem, snarare tvärt om.

– Jag tycker att vi ska vara medvetna i allt vi gör. Jag gillar inte den här offerbilden som målas upp. Om vi kommer ut till en container som brinner och det står några killar bredvid, måste vi tänka på vilka signaler vi sänder ut. Om vi efter släckningsarbetet snackar med killarna och visar att vi inte är några supermänniskor i uniform ger det oftast otroligt bra resultat.

En annan brandman har aldrig varit med om att utsättas för våld eller direkta hot trots att han arbetar på en av de stationer som haft flest sådana incidenter. Han säger att det under vissa delar av året händer att det startar många bränder i containrar och att personer har skjutit raketer eller smällare i närheten under en insats, men att det handlar om undantagsfall.

– En raketskjutning känner jag till och man ska inte blunda för att det förekommer sådana här händelser, men att vi är hotade dagligen är långt ifrån sanningen. De flesta möten som sker ute är bra möten och det händer mycket sällan sådant här ute på insatser.

Han upplever att personer som egentligen har andra syften gärna målar upp en felaktig och populistisk bild av hur det ser ut. Främst rasistiska och främlingsfientliga krafter. I januari skrev till exempel nazistiska Nordfront om hur polis och brandkår utsattes för stenkastning i ”mångkulturellt område” och för några veckor sedan om hur människor i ”invandrartäta områden” måste lära sig att inte slå sönder ambulansfordon.

– Jag upplever att vissa försöker skapa en debatt om invandring och om att personer som inte respekterar räddningstjänsten inte respekterar det svenska samhället. De använder oss än en gång som politiska slagträn och målar upp en mardrömsbild som inte stämmer på långa vägar. Det gör att man inte kommer tillrätta med de problem som finns med hot och våld.

Men Peter Bergh tycker inte att han överdriver hur situationen ser ut utan säger att han bara beskriver den bild som han får från sina medlemmar. Han tycker inte att man ska fokusera för mycket på hur många händelser det rör sig om.

– För mig eller oss innebär det att om det bara skulle vara några fall så är det för många. Om det är jättemånga, många eller några spelar ingen roll. Det räcker med att de finns där.