I förra veckan kom nyheten att Polens regering vill frånta den polsk-amerikanske historikern och Förintelse-experten Jan Tomasz Gross hedersutmärkelse. Regeringen brännmärker hans avslöjanden om den polska befolkningen i byn Jedwabnes inblandning i morden på judar under andra världskriget. Gross avslöjanden sätter fingret på en öm punkt bland många nationalister i Östeuropa: de lokala fascistiska rörelsernas och delar av befolkningens inblandning i Förintelsen. I länder där starkt antisemitiska attityder lever kvar långt efter andra världskriget är detta mycket kontroversiellt.

En studie vid Warszawas universitet visade att 63 procent av de tillfrågade tror på antisemitiska konspirationsteorier (Center for Research and Prejudice, 2013). I Ungern ansåg 20 procent av de tillfrågade i en undersökning att ”det vore bättre om judarna lämnade landet” (Journal for the Study of Antisemitism,13/4 2013). Och de högernationalistiska regeringarna i länderna har lyft upp antisemitismen till högsta ministernivå. Polens nya försvarsminister Antoni Macierewicz har hävdat att påståenden i det antisemitiska falsariet Sion vises protokoll är korrekta.

Men vi skulle lura oss själva om vi hävdade att Sverige är förskonat från antisemitiska attityder och åsikter. I en Expo-rapport från i höstas (9/11) vittnar personer tillhörande den judiska minoriteten i Sverige om glåpord, hot och fysiska angrepp. Synagogor har attackerats och judiska gravplatser skändats. Många människor döljer judiska markörer för att undvika trakasserier. Så ska det inte vara i Sverige: alla ska kunna visa sin religiösa eller kulturella tillhörighet utan att känna sig otrygga.

Vi ser också hur antisemitiska konspirationsteorier flödar i högerextrema och nynazistiska kanaler. Källkritiken brister, teorierna sprids vida omkring och blir allmängods på sociala medier. Nynazisterna tvekar inte heller inte att sprida sin propaganda på gator och torg. Samhället har många gånger sett mellan fingrarna och låtit organiserade antisemiter marschera - till och med på Novemberpogromens minnesdag. De har fått vifta ostört med järnrören och har därför vuxit i styrka. Nu svingar de talmansklubban och säger att judar inte är svenskar.

Många har också rapporterat om att judar i Malmö utsätts för trakasserier och våld från människor som ibland har sina rötter i Mellanöstern. Undersökningar har visserligen visat att antisemitism är mer utbrett bland personer med utomeuropeisk bakgrund. Men hoppingivande nog finns det ingen större skillnad mellan inrikes- och utrikesföddas inställningar bland den yngre generationen, enligt Forum för levande historias attitydundersökningar bland högstadie- och gymnasieelever (2014).

Att se antisemitism som ett problem uteslutande bland nazister och ”de andra” är hur som helst att vägra se sin egen del i att motverka problemet. Den breda allmänheten har ett ansvar att bekämpa antisemitismen. En välkänd undersökning av Forum för levande historia 2005 visade att 25 procent ställde sig helt eller delvis avvisande till påståendet ”det skulle vara helt acceptabelt med en jude som statsminister i Sverige”. 15 procent instämde helt eller delvis i påståendet att ”judarna har för stort inflytande i världen i dag”.

Sverigedemokraternas sympatisörer var mest intoleranta mot judar. Syndikalister, Vänsterpartister och Miljöpartister var minst intoleranta.

Vi vet inte hur antisemitism i förhållande till partisympatierna ser ut idag. Men sannolikt har det inte förändrats dramatiskt. Höstens uppmärksammade undersökning av Vetenskap och folkbildning (29/10) kan ge en fingervisning. 21 procent av de tillfrågade trodde att människan kunde delas in i biologiska raser. 48 procent av Sverigedemokraterna, 33 procent av Kristdemokraterna och 28 procent av Folkpartisterna trodde på människoraser. Motsvarande siffror för Vänsterpartiet och Miljöpartiet var 1 respektive 5 procent.

Det är bekvämt att hela tiden tro att antisemitismen finns hos någon annan. Men alla politiska krafter har ett ansvar att bekämpa antisemitismen - även vänstern kan bli bättre på att se antisemitismen som ett problem som finns här och nu.

Antisemitismen förgiftar alldeles för mångas sinnen idag och sätter upp hinder för judar i Sverige att vara trygga och öppna med sin identitet. Det är inte en historisk parentes. Frågan är för allvarlig för att vi ska tro att problemet bara finns i Östeuropa, bland extremnationalister eller hos vissa invandrargrupper.