Är det en tredje intifada på gång i Palestina? Många har ställt frågan den senaste tiden mot bakgrund av de nästan dagliga protesterna mot ockupationen som pågår på Västbanken och andra palestinska områden. Oavsett vad så är det något väldigt betydelsefullt vi ser.

Unga och äldre, kvinnor och män från olika sociala och politiska bakgrunder marscherar dagligen mot militärens vägspärrar, ropandes slagord och sjungandes frihetssånger. Modiga ungdomar ställer sina bara kroppar framför arméns gummikulor.

I skrivande stund har 44 palestinier dödats av israeliska säkerhetsstyrkor, nästan alla barn eller ungdomar. 850 palestinier, däribland 300 barn, har gripits och över 2000 palestinier har skadats (Aljazeera, Palestinska myndigheten för fångfrågor). 8 israeler har dödats i palestinska dåd och eritreansk asylsökande dödades av israeliska säkerhetsstyrkor som enligt medieuppgifter misstog honom för en palestinsk attentatsman. Som vanligt syns den assymetriska konflikten även i statistiken.

Den unga generation som är drivande i protesterna har växt upp under den andra intifadan, vägspärrarna, de expanderande bosättningarna, muren och den blodiga belägringen av Gaza. Som den fängslade palestinske motståndssymbolen Marwan Barghouti nyligen beskrev dem i ett brev till brittiska The Guardian:

”Denna nya palestinska generation har... rest sig över politiska skiljelinjer och geografisk splittring. De har inte väntat på instruktioner för att upprätthålla sin rätt och skyldighet att bekämpa ockupationen. De gör det obeväpnade samtidigt som de konfronteras av en av världens största militärmakter. Och ändå är vi fortsatt övertygade om att frihet och värdighet ska segra och vi ska övervinna.”

Detta rop efter frihet och värdighet borde hörsammas över hela världen.

Istället ser vi att massmedia och omvärlden bara kan fokusera på individuella palestinska vansinnesdåd. Att obeväpnade demonstranter möter en av jordens starkaste militärmakter i en civil olydnadsrörelse som för tankarna till svartas medborgarrättskamp i USA är dock inte värt att uppmärksamma.

Inte heller ett ord av fördömanden mot ockupationsmaktens systematiska övergrepp har hörts från världens ledare. Från Margot Wallström är det tyst, från Stefan Löfven är det tyst.

Ska den svenska solidariteten stanna vid ett erkännande av Palestina som stat och ett stöd till den palestinska presidenten Abbas? Vad händer med de ungdomar som offrar sina liv i kampen för frihet och rättvisa?

Det är oklart om Margot Wallström kommer kunna genomföra sitt önskade besök till Israel nu i höst. Men oavsett om Wallström besöker Israel eller är här hemma i Sverige så är det nu det gäller. Det är nu den rödgröna Palestina-politiken sätts på prov i skarpt läge.

Wallström borde tydligt och klart fördöma våldet mot palestinska demonstranter och kräva att alla barn som satts i förvar frisläpps omedelbart. Regeringen måste också göra klart att man ämnar avbryta det militära samarbetet och bryta de ekonomiska och diplomatiska kontakterna om ockupationen och människorättsbrotten fortsätter.

Sverige borde ta initiativ på EU-nivå för att fördöma Israels agerande och driva på för att även andra i EU ska vidta kännbara åtgärder.

Små steg i rätt riktning kan faktiskt ses redan nu. EU-parlamentet röstade i somras igenom ursprungsmärkning av varor som har producerats på ockuperad palestinsk mark och snart kan det bli verklighet. Frankrike föreslog för några dagar sedan att utländska observatörer skickas till Jerusalem i ett utkast till en resolution i FN:s säkerhetsråd.

Bakgrunden till dessa småsteg är det israeliska agerandet som framstår som allt mer provokativt och irrationellt även för traditionella allierade i väst. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har inte gjort saken bättre genom att förolämpa Barack Obama under sitt senaste statsbesök som han lyckades förvandla till en Tea party-kampanj mot presidenten. Om en månad är han bjuden till Vita huset för ett mer officiellt statsbesök.

Ja, de amerikanska vapenleveranserna fortsätter trots de politiska grälen. Men det blir allt svårare att finna något passionerat stöd för Israels agerande bland världens ledare idag. I mina ögon ser det ut som att stödet fortsätter på slentrian och utmanar all logik. Någon måste ställa sig upp och säga ”så här kan det inte fortsätta!”.

Det är dags för Sverige och andra stater att ta på sig ledartröjan och driva resten av världssamfundet framför sig. Vi gjorde det när det var apartheid i Sydafrika och vi bör göra det idag när vi ser samma saker i Palestina.