En bonde som producerar ekologiskt är idag lika beroende av fossila energikällor som konventionella lantbrukare - det är svårt att undvika arbete och transporter med dieseldrivna traktorer.

– Det stämmer ju inte riktigt med själva idén om ekologiskt jordbruk, säger Eva-Lena Rådberg, styrelseledamot i föreningen Uppodlarna som är en lokalavdelning inom Ekologiska lantbrukarna.

Inom föreningen började man redan för flera år sedan intressera sig för alternativa energikällor, och då inte bara biogas som är det som vanligtvis dyker upp i debatten, utan även sol- och vindenergi. Eva-Lena Rådberg pekar till exempel på positiva exempel på alternativa vindkraftverk, som kan byggas i mindre skala och som inte kräver så mycket vind för att producera energi. Och vad det gäller solenergi har bönderna en särskild fördel:

– Det finns mycket tak i lantbruket, säger Eva-Lena Rådberg, och påpekar att de skulle kunna utnyttjas för solceller utan att konkurera om utrymmet med själva jordbruket.

Att så inte sker beror bland annat på att det är dyrt att installera solceller, även om det är en investering som kan förväntas löna sig inom några år. Dessutom räcker det inte att fånga energin, den behöver även kunna lagras och transporteras. Energiproduktionen från sol- och vindkraftverk är ojämn och i dagsläget är det som småskalig producent svårt att få ersättning för det överskott som skapas under bra dagar, medan man fortfarande måste betala för den el man tar ut när den egna produktionen inte räcker till.

Om energin istället kunde omvandlas till vätgas skulle den kunna användas till att driva traktorer och andra jordbruksmaskiner. Eva-Lena Rådberg berättar att en traktor som går på vätgas redan tagits fram, men än så länge finns den bara i ett fåtal demoexemplar.

Men Uppodlarna vill gärna se att bönderna går ett steg längre än att bara minska beroendet av fossila bränslen.

– Lantbruket kan ju teoretiskt sätt inte bara bli koldioxidneutralt utan faktiskt hjälpa till att sänka koldioxidhalten i atmosfären, säger Eva-Lena Rådberg.

Hon förklarar att det är möjligt för jordbrukarna att binda koldioxid i marken, till exempel genom att odla mer perenna växter - buskar och träd som står i flera år och samtidigt ger skörd, anlägga våtmarker, eller genom långliggande vallar. Ett annat alternativ är att gräva ner så kallad biokol - kol som framställs genom förbränning vid hög temperatur och utan tillförsel av syre, det vill säga precis som i forna tiders kolmilor. Genom att sedan gräva ner kolen i marken kan man förändra jordens sammansättning. Lars Hylander, docent vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, menar att det finns mycket att vinna på det.

– Markens bördighet ökar och det utan att man får större läckage av näringsämnen. Man kan alltså lägga på mindre gödsel och ändå få samma skörd, eller kanske till och med en större skörd, säger han.

Kolet bidrar till att binda vatten vilket gör sandjordar mindre känsliga för torka.

– Har man biokol i dem så blir det mycket mer växttillgängligt vatten kvar i jorden.

I lerjordar kan biokolet lätta upp den kompakta strukturen och därigenom göra dem mer lättodlade.

– Där har biokolet samma funktion som torv, men med den skillnaden att biokolet håller sig i jorden i 5 000 år, säger Lars Hylander, och påpekar att det dock beror på vilket material kolen är gjord av.

Om kolen består av förbränt trä så har hälften av kolet försvunnit inom 5 000 år. Om det istället är halm eller höstlöv som förbränts så handlar det snarare om några hundra år, enligt Lars Hylander.

– Men även det är ju väsentligt längre än om man gräver ner höstlöven direkt, säger han.

Lars Hylanders idé är att all den halm som uppstår vid skörd av bland annat vete skulle kunna utgöra en uthållig energikälla, och samtidigt bidra till att förbättra odlingsmarkerna på jordbruken - det, menar han, skulle vi kunna vinna mycket på.

– Det man skulle önska är ju att lantbrukarna kompenseras för den klimatnytta de gör. Vi får ju betala koldioxidskatt när vi köper bensin, då borde man ju ur ett rättvise- och klimatperspektiv ersättas om man tar bort koldioxid från atmosfären och plöjer ner det i en åker, säger han.

Enligt Lars Hylanders beräkningar skulle man kunna fördubbla vinsten på det skördade vetet om bönderna ersattes för bundet koldioxid med en summa som motsvarar skatten. Eva-Lena Rådberg och Lars Hylander är överens om att det är den politiska viljan som saknas för att få till en förändring.

– Om man verkligen vill kompensera de som gör åtgärder för att minska klimatpåverkan så skulle en kompensation för biokol kunna få väldigt snabbt genomslag, säger Lars Hylander.

Eva-Lena Rådberg frågar sig varför de vätgasdrivna traktorerna inte serietillverkas, och konstaterar att det är samma sak som med eldrivna bilar.

– Fabrikanterna vill gärna sälja sina bensin- och dieseldrivna fordon och har egentligen inget intresse av att skynda på processen.

Trycket på producenterna måste helt enkelt öka, menar Eva-Lena Rådberg. Det kan till exempel handla om efterfrågan från konsumenterna, men minst lika viktigt är ett tydligt intresse från regeringen, länsstyrelser och kommuner.

– Klimatfrågan tas inte riktigt på allvar. Det går ju ganska enkelt att fortsätta som vi gör. Det är bekvämt, säger Eva-Lena Rådberg och påpekar att det verkar svårt att få till en utveckling om man inte har kniven på strupen.

Veronika Skärlund