Stephens livfulla skildring av födelsestaden, hålan Stockport, skälver av lika djupt känd som vackert distanserad hatkärlek. I utsökta dubbleringar av rollerna kring huvudpersonen Rachel Keats lyckas uppsättningens förtätade dramatik dra ihop uppväxten med hennes intimt förknippade öde.
Pjäsen skildrar Rachels livsresa från första aktens barndoms och ungdomstid med en instabil pappa, mamman som en dag bara försvinner ur deras liv och uppväxten i Stockport med skola, gängbildning och lillebrodern Billys begynnande kriminella karriär. I andra akten har hon börjat arbeta och flyttar till York, en stad i närheten, med en sjukligt svartsjuk misshandlande man.
Föreställningen präglas genomgående av rollgestaltningar med hög densitet och lång halveringstid. Aldrig tidigare har jag sett Mia Höglund-Melin förvalta en roll med sådan övertygande säkerhet som här. För att inte tala om Ralph Carlssons helt sublima rolltolkning av Rachels lillebror Billy. Pär Luttropps tolkning av Danny Miller är också en strålande prestation.
Luttropp utvecklar rollen från första aktens veke tuffing i gängets utkant. Dannys återkommande tics låter Luttropp honom vant maskera med att behagfullt rätta till håret. I andra aktens mognade familjefar finns ticsen inte kvar. Marie Delleskogs finskurna dubblering av mormodern och Rachels försvunna mor adderar åtskilligt om den kyliga mammans liv. Peter Melin gör också ett par väldigt roliga porträtt, främst gängledaren Chris. Olof Lindqvists stilsäkra regi lyfter fram ett ensemblespel av så hög klass att rummet vibrerar av närvaro.
Regin påminner i formen en aning både om hans Lång dags färd mot natt härom året och Samlarna på Teater Bhopa, realism och stilisering samverkar och lämnar ett utrymme där emellan öppet för åskådaren att skapa sig inblick i dramats kärna. Ta till exempel den första spelscenen som utspelas i en bil där Rachel, Billy och mamman sitter och vill bli insläppta i lägenheten där pappan låst sig inne.
Fyra stolar får föreställa bil vilket tar en liten stund att fatta. Tillräckligt lång tid för att scenens långtidsverkande uppbrottsstämning skall fästa. Scenografen Charlotta Nylund alstrar en så intensiv blueskänsla i första aktens skoluniformer att barndomens minnen i smärtsamma stråk etsas in i Rachels fortsatta livsöde. Lasse Pierrous finstilta dubblering, mellan fadern, en misshandlande alkoholist, och Rachels svartsjuke kille, Kevin, bidrar ytterligare att fördjupa bilden av Rachels liv. I sista scenens allra sista falnande ljus återspeglas hennes beslut att för alltid lämna Stockport och resa utomlands, i brodern Billys lättsamma leende, i en mödosamt dold sorg. Den sänder ett skalv genom salongen.