Varm och rolig familjeföreställning | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Sören Albertssons regi imponerar med ett stringent helhetstänkande, i en kortad text, vars delar så skickligt sammanfogats att arbetet knappt märks. Spelet lyfts fram med ett lika organiskt som humoristiskt tonfall. Dans och – sånginsatserna är så rytmiskt förankrade i berättelsens kärna att de blir lika överraskande som självklara i sin proffsighet. Starkast intryck gör föreställningen genom att leva högt på ett helt eget speluttryck. Många har säkert filmens Mattis, i Börje Ahlstedts bullriga skepnad, i gott minne, för att inte tala om Allan Edwalls rörande, finstilt roliga, tolkning av Skalle-Per.

Kurt Olsson gestaltar rollen som Skalle-Per likt en karaktärsskådespelare. Figurens komplexa karaktär, på samma gång vis åldring och spefull narr, med Shakespearesk makt över såväl rövarhövding som manskap, lyckas Olsson axla med imponerande tyngd, och inte endast i ansiktsuttryckets lika insiktsfulla som jovialiska grin. På sin sida av rövarnas grovt tillyxade bord äger denne Skalle-Per oinskränkt makt, med en rent fysiskt kännbar närvaro, i förhållande till Inge Olssons kraftfulle skrodör, Mattis. Ett visst överspel tycks vara av nöden för att blotta den senares hjärta. Det gjorde redan Ahlstedt. Så Inge Olsson spelar förstås också över, som Mattis, och med nästan lika stor skicklighet. Dessutom gör han det med samma slags ömsinta humor, ett spelsätt som nästan helt lyckas slå undan benen för rollens föreskrivna stolpighet.

Två mustigt spelade, roligt utstyrda rövarband måste också till, och deras närvaro är total, i lika rikt som underhållande mått. Mattis gäng syns mest; regissörens fantasi briljerar här med en sagolik uppfinningsrikedom. Och när fogdeknektarna i rasande galopp, skickligt ridande på högst verkliga hästar, jagar fram genom skogen, tror man inte sina ögon. Rumpnissar och vildvittror och grådvärgar dyker oväntat upp ur skogens djup och grottor, i spelplatsens sammanhållna scenbild. Mattisborgens spetsiga träpålar tronar högt ovanför en lodrät bergvägg, med Helvetesgapet i centrum. Platsen omsluts helt kongenialt av skogens djupt grönskande mystik, dit Ronja och Birk tar sin tillflykt.

Vi hade med oss fyra barnbarn i varierande ålder mellan fem och tolv år. Deras betyg var minst lika högt som mitt; intrycken hade inte heller dagen efter minskat. Jag kan bara önska att många, många barn och vuxna tar detta lysande tillfälle i akt att njuta av en strålande familjeföreställning.

Fakta: 

Teater

Ronja Rövardotter

Scen: Orusts Teaterförening på Allmags festplats

Av: Astrid Lindgren

Regi: Sören Albertsson

I rollerna: Rebecca Kaneld, Isak Josefsson, Lisbeth Olsson, Inge Olsson, Linnéa Jonsson, Markus Karlsson, Kurt Olsson, Lennart Jacobson, Marie Öhman, Bertil Starlander, Rasmus Lundberg, Sibylla Rosén-Sedin, Ralph Larsson, Emil Relfsson, Fredrik Johansson, Donald Otterström, Rune Olsson, Malin Karlsson, Einar Jansson, m fl, plus rumpnissar, vildvittror, grådvärgar och fogdeknektar till häst

Rekommenderade artiklar

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

En riktig fullträff för Stadsteatern

Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.

© 2019 Göteborgs Fria