Nyss hade Turister & Parasiter premiär i Angered och med Tiokronorsflickan skriver teatern med stor konstnärlig auktoritet in sig på Göteborgs teaterkarta. Lars Melins fingertoppskänsliga regi sätter, i scenografen Karin Dahlströms svartblänkande spelrum, helt rätt ton för pjäsens drömlika realism.
Det handlar om flickan Helena som med allt mer bristande tålamod väntar på att hennes sovande pappa skall vakna så att han skall bära henne på axlarna och visa henne världen, som han lovat. När hon försöker väcka honom ger han henne, för att få fortsätta sova ytterligare tio minuter, ständigt nya tior. När kompisen Klas kommer in i rummet är tröjfickorna tunga av rasslande mynt medan pappans håller på att ta slut. Pappan blir för ett ögonblick lycklig över att ha fått en pojke men somnar strax ändå. I Helena växer en plan; hon skall köpa honom vaken.
I relationen mellan Helena och Klas sker, i Jonna Nordenskiölds pjäs, något vida större än blott utsattheten i deras gemensamma öde att vara övergivna av föräldrar.
För att vara så kort, endast ca 35 minuter, hinner föreställningen avsätta så många tydliga spår att man häpnar. Pjäsen genomsyras av ett tidlöst arketypiskt avtryck; på en och samma gång uttrycker textens rumslighet själva grundbulten i ett strukturellt patriarkalt förtryck. Det är viktigt nog, eftersom föreställningen också riktar sig till barn som kanske vant sig vid att betrakta sin omvärld så som den alltid tidigare beskrivits.
Sofia Pekkari som Helena, söker med upprepade vanemässiga leenden bekräftelse av Eric Ericsons Klas; de tycks genast dela en egen värld med få ord och charmigt utspel och han tycker att hon är sötare när hon inte ler. Lars Melins regi balanserar deras spel så att båda får gott om utrymme i scenbildens förtätade svärta, i närmast målerisk ljussättning av Anna Wemmert. Karin Dahlströms scenografi bygger helt genialt en ny intim barnteaterscen mitt i teaterns stora salong.
Men när inte heller Helenas plan med pappan fungerar återstår bara en enda sak att göra. Hennes beslut att gå hem till mamman står spikrakt mot den kvarlämnade och nu utblottade pappans urskuldande litania om att han ju bara tagit sig en liten lur. Kave Foladi gör honom som ett stort och jovialiskt barn som inte har den blekaste aning om hur han skall bete sig mot sin dotter. Klas går hem till sig och lämnar Helenas pappa med orden: nu är det din tur att vänta och vänta. Kan det sägas mycket bättre? Angereds Teater lyckas återigen träffa verkligheten mitt i prick.