Små, små uttryck, gestaltade med perfekt tajming | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Små, små uttryck, gestaltade med perfekt tajming

1 2 3 Schtunks Rich man, poor man liknar inte något av vad gruppen tidigare presterat. Samtidigt skulle man kunna säga att de i sin senaste föreställning har dragit ut alla sina sceniska konsekvenser så långt som det överhuvudtaget är möjligt. Att man fortfarande skrattar sig helt fördärvad är en sak, frågan är vad det egentligen är som är så fruktansvärt roligt.

Ett rockband kontra dess scenarbetare är gruppens, kanske inte så pjåkiga, tolkning av dagens klassamhälle. Scenarbetare. Ja, det kan man verkligen kalla 1 2 3 Schtunk för, inte minst i Rich man, poor man. För vad jag hållit för mästerligt i deras andra commedia dell'arteföreställningar hittar de strax nya former för. Det handlar om en tålamodsprövande, utdragen balansgång längs en hårfin gräns till banalitetens allra mest pinsamma longörer. Gruppen återfinner faktiskt något av sin forna genialitet i scenarbetarnas svettiga blyghet, Thailandslängtan och karakteriserande diskussion om unikaboxarnas innehåll.

Men det blir litet tunt när berättelsens ram saknas, och allt måste handla om vad de i ögonblicket lyckas uppfinna och hålla kvar på scenen. Ibland kommer ett plötsligt genidrag som från ovan och commedians magi uppstår omedelbart mellan scen och salong, ibland händer ingenting och till gruppens odiskutabla styrka hör också att ur ett fullkomligt vakuum skapa något helt nytt. Man kan kritisera gruppen för att inte hitta ett fungerande manus att arbeta säkrare utifrån; samtidigt är det imponerande att överhuvudtaget våga ge sig ut på så hal is.

Vad är det då som är så roligt att man nästan skrattar ihjäl sig, att man, som ginge man årligen till en mässa där man vet att man garanterat får skratta, dras som en fluga till en sockerbit? Jo, små, små uttryck, gestaltade med så perfekt tajming att bara en blick eller en hand satt i sidan räcker för att antända skrattets stubintråd. Länkade till varandra i explosiva serier av komik, excellerar Beischer och Kokko i sedvanlig Linus på linjen-gestaltning, inte sällan med kirurgiska ingrepp i centrum. Kokko för också, med generös finsk "prytning", in en mer invand etnicitet bland scenens arbetare. Johan Fribergs skildring av överklassens behändiga livsbetingelser tillhör kvällens absoluta höjdpunkter.

Fakta: 

Rich man, poor man
Scen: Teater Halland gästspelar på Pustervik
Manus och regi: Josefin Andersson
I rollerna: Lasse Beischer, Johan Friberg, Henri Kokko

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Fria.Nu

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

© 2020 Göteborgs Fria