Ett rockband kontra dess scenarbetare är gruppens, kanske inte så pjåkiga, tolkning av dagens klassamhälle. Scenarbetare. Ja, det kan man verkligen kalla 1 2 3 Schtunk för, inte minst i Rich man, poor man. För vad jag hållit för mästerligt i deras andra commedia dell'arteföreställningar hittar de strax nya former för. Det handlar om en tålamodsprövande, utdragen balansgång längs en hårfin gräns till banalitetens allra mest pinsamma longörer. Gruppen återfinner faktiskt något av sin forna genialitet i scenarbetarnas svettiga blyghet, Thailandslängtan och karakteriserande diskussion om unikaboxarnas innehåll.

Men det blir litet tunt när berättelsens ram saknas, och allt måste handla om vad de i ögonblicket lyckas uppfinna och hålla kvar på scenen. Ibland kommer ett plötsligt genidrag som från ovan och commedians magi uppstår omedelbart mellan scen och salong, ibland händer ingenting och till gruppens odiskutabla styrka hör också att ur ett fullkomligt vakuum skapa något helt nytt. Man kan kritisera gruppen för att inte hitta ett fungerande manus att arbeta säkrare utifrån; samtidigt är det imponerande att överhuvudtaget våga ge sig ut på så hal is.

Vad är det då som är så roligt att man nästan skrattar ihjäl sig, att man, som ginge man årligen till en mässa där man vet att man garanterat får skratta, dras som en fluga till en sockerbit? Jo, små, små uttryck, gestaltade med så perfekt tajming att bara en blick eller en hand satt i sidan räcker för att antända skrattets stubintråd. Länkade till varandra i explosiva serier av komik, excellerar Beischer och Kokko i sedvanlig Linus på linjen-gestaltning, inte sällan med kirurgiska ingrepp i centrum. Kokko för också, med generös finsk "prytning", in en mer invand etnicitet bland scenens arbetare. Johan Fribergs skildring av överklassens behändiga livsbetingelser tillhör kvällens absoluta höjdpunkter.