I måndags presenterade regeringen resultatet av förhandlingarna om ensamkommande ungdomar. Det blev ingen amnesti som flera inom flyktingrörelsen hade hoppats, utan ett tillägg i den nya gymnasielagen.

Enligt förslaget kan de ungdomar som väntat i över 15 månader på en asylbedömning och som studerar, eller har för avsikt att studera, på gymnasiet få uppehållstillstånd.

– Många unga har rotat sig, fått vänner och är en värdefull del av samhället. De ska inte drabbas av att Sverige har långa handläggningstider, säger vice statsminister Isabella Lövin (MP) i ett uttalande.

Men förslaget har kritiserats för att vara komplicerat och många frågor kvarstår. Bland annat föreslås det bara omfatta de ungdomar som tagit sig till Sverige före 24 november 2015, trots att många som kommit efteråt också har gått igenom långa handläggningstider. Att det bara ska gälla dem som väntat på beslut i över 15 månader har även det genererat liknande kritik.

Centerpartiet och Vänsterpartiet välkomnar båda uppgörelsen och menar att det är ett steg i rätt riktning.

Men V hade hellre sett en amnesti och permanenta uppehållstillstånd, säger partiets flyktingpolitiska talesperson, Christina Höj Larsen, i ett uttalande:

– Det är fortfarande den bästa och mest heltäckande lösningen för att garantera de unga skydd och en framtid i trygghet.

Moderaterna gör däremot gemensam sak med Sverigedemokraterna och menar att förslaget kan göra det mer attraktivt för människor att söka asyl i Sverige. Liberalerna har inte tagit ställning ännu, men säger till Aftonbladet att förslaget är ”krångligt”.

Inom flyktingrörelsen har förslaget gett upphov till både hopp och oro. Samtidigt som det kan ge möjlighet för en del ensamkommande ungdomar att stanna kvar i Sverige är det många som faller bort.

Dessutom har migrationsminister Heléne Fritzon (S) varit tydlig med att det inte kommer att ske något uppehåll av utvisningar under tiden som frågan behandlas, en process som väntas bli klar först till sommaren.

– Som det ser ut i dag så gäller den lagstiftning vi har, säger hon till Svenska Dagbladet.

Elisabet Rundqvist är frivillig inom nätverket Vi står inte ut, som utgörs av personer som i sitt yrke eller som volontärer kommer i kontakt med ensamkommande ungdomar. Nätverket driver bland annat frågan om amnesti för de ungdomar som varit i Sverige längre än ett år.

Hon menar att det är positivt att frågan diskuteras på regeringsnivå. Men en lagändring enligt det förslag som lagts fram kommer inte att bromsa de utbredda självmordsförsöken och suicidtankarna bland ensamkommande ungdomar, säger hon.

– Vissa har fått lite mer hopp eftersom de räknat ut att de ligger innanför kriterierna. Samtidigt läser de i tidningen att det inte är säkert att partierna kommer rösta för förslaget. Får de avslag under tiden måste de dessutom leva gömda i ett halvår innan lagen träder i kraft, i ett skuggsamhälle där vi vet att de mår dåligt.

För den gruppen skulle ett moratorium, alltså ett tillfälligt utvisningsstopp, vara av hjälp, menar Elisabet Rundqvist. Men inte för andra.

– De som redan konstaterat att det här inte kommer gälla dem, till exempel för att deras besked kom efter 13 månader, drar slutsatsen att de är lika utvisningshotade som innan förslaget kom. De jag har kontakt med, deras tankar har inte förändrats någonting.

Eftersom det tills nyligen inte funnits någon myndighet med ansvar att ha översikt över självmord och självmordsförsök bland ensamkommande ungdomar har Vi står inte ut samlat information om sådana fall.

Enligt Elisabet Rundqvist, som är spindeln i nätet för det arbetet, har nätverket hittills i år fastställt att det skett 124 ofullbordade självmordsförsök och 13 personer har tagit sina liv. November har varit en särskilt tung månad; fyra personer har mist livet och ytterligare nio har försökt begå självmord.

– Det ser inte bra ut på något vis, det är väldigt oroande. Det handlar om desperation, det enda de känner att de har kontroll över är hur länge de ska leva, säger hon.

– Vi kommer inte att släppa det här men vi börjar bli ordentligt trötta, det måste till något annat från samhället. Hur många liv får det kosta? Kan man gå hur långt som helst i politiken om man vet att den dödar? Politiker duckar för frågan.

FT har sökt migrationsminister Heléne Fritzon för en kommentar.