Den 20 juni i år började det brinna på etableringsboendet i Snårestad, några mil utanför Ystad i Skåne. De boende fick snabbt skynda sig ut och många fick lämna kvar sina ägodelar i det eldhärjade huset.

2016 var det 92 boenden för nyanlända som brann, av dessa var det endast ett fåtal fall som klarades upp. Det finns inga siffror över hur många bränder det har varit hittills i år men Svenska Dagbladet skrev i juni att medier hade rapporterat om ett 20-tal.

Ett av de boenden som eldhärjats är Snårestad utanför Ystad, som sattes i brand två gånger på två dagar. Det hade fungerat som etableringsboende vilket innebär att familjer och ensamstående hyr lägenheter i ett korridorsboende. De som bor där har uppehållstillstånd och boendet skiljer sig inte juridiskt från en annan hyresrätt. Det som särskiljer det är de kollektiva satsningarn som ges på plats, som kursverksamhet, svenskundervisning och barnpassning.

– Jag tänker mycket på det som hände. Jag förlorade alla mina kläder. En annan kvinna som bor här på området förlorade allt hon ägde, säger Safiyah Hamed.

Safiyah Hamed hade bott på Snårestad i två månader när branden bröt ut. När de blev evakuerade visade det sig att varken hon eller någon av de andra boende på Snårestad hade tecknat en hemförsäkring. Detta försvårade efterarbetet mycket. Många av de som fått sina lägenheter förstörda i branden befann sig nu i en situation där de inte kunde få någon ersättning eller vidare hjälp med boende.

Det som de till slut blev erbjudna var att hyra delar av Fredriksbergs kursgård. För en del av barnfamiljerna fungerade detta då de fick egna stugor med kök. Däremot var det många av de ensamstående som valde att flytta då det alternativ som gavs var att de skulle dela bostad med en eller flera andra.

– Det är ju svårt, står man utan hemförsäkring har man ju inte rätt till någon större hjälp. Så detta kan tyckas vara bra nog, säger Hanna Carlén som jobbat ideellt med många av de boende på Snårestad.

– Men jag förstår att de inte vill bo så där. Det splittrar upp för de här personerna. Några av familjerna blev erbjudna stugor, andra blev erbjudna att de skulle dela ett stort rum 10–15 stycken män. Det var många som inte ville det och var tvungna att hitta nytt boende.

Amro Saif är student och jobbar på ett hotell i Ystad. Han bodde på Snårestad när det började brinna. Han menar att de inte har fått någon information om hemförsäkring.

– Vi hade inte tänkt på det och ingen sa något till oss om att vi måste ha en hemförsäkring. De i kommunen säger att de sagt till oss men ingen av oss som bodde där visste någonting. Nu är det jättemånga som är utan boende.

Liksom Safiyah Hamed var han tvungen att lämna alla sina saker i Snårestad och blev flyttad till Fredriksberg. Där blev han erbjuden att dela rum med en kille han inte kände.

– Det funkar inte, jag går i skolan och jobbar och då går det inte att bo så trångt, det går inte att koncentrera sig. Dessutom betalar vi mycket pengar för en sådan stuga.

Då han inte tog emot erbjudandet var han tvungen att flytta iväg från Fredriksberg på en gång. Nu bor han temporärt hemma hos en vän.

– Det är kaos. Det är i princip omöjligt att hitta boende i Ystad och jag får ingen hjälp eftersom jag tackade nej till Fredriksberg. Vi var 30 personer på Snårestad och ingen visste om hemförsäkring, säger Amro Saif uppgivet och frustrerat.

Peter Eriksson, integrationsstrateg på Ystads kommun, håller med om att det är skrämmande att så många inte hade ordnat försäkring men säger att informationen har funnits där, både muntligt och i flygblad. Han menar att ett tryggt boende är nödvändigt för att folk ska känna att de kan börja etablera sig i samhället.

– Det går inte att börja etablera sig om man bara går runt och tänker på var man ska bo någonstans.

Har du hemförsäkring har försäkringbolaget ingen skyldighet att hitta boende åt dig, däremot kan de betala för boendet och dina förlorande ägodelar.

– Nu står man och faller utanför systemet. Det är något som har gått fel när så många under samma tak inte hade försäkring, säger Hanna Carlén.

Peter Eriksson håller med.

– Det är djupt oroväckande att så många stod utan försäkring. Och det obehagliga är att vi inte har någon aning om hur många det är som står utan i hela Sverige.