Vid exempelvis cancerbehandlingar, transplantationer och operationer som innebär en ökad infektionsrisk är sjukvården beroende av effektiv antibiotika. När en patient på ett sjukhus får antibiotika kissar den senare ut antibiotikan som försvinner iväg med avloppsvattnet och till slut når ett reningsverk. Majoriteten av dagens reningsverk är dock inte designade för att ta hand om läkemedelsrester utan renar bort kväve, fosfor och tungmetaller.

Antibiotikan och andra läkemedelsrester når på så vis ut i naturen vilket i sin tur leder till att en del bakterier utvecklar en motståndskraft, resistens, mot antibiotika. Dessa resistenta bakterier kan spridas mellan människor, djur och i miljön och de kan inte behandlas med antibiotika vilket är ett växande folkhälsoproblem som orsakar sjuklighet och dödlighet.

Björn Olsen, professor och infektionsläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger att i dagsläget har de svenska sjukhusen inget system för att rensa bort läkemedelsrester. Han säger även att det inte finns några uppgifter om hur mycket antibiotika som släpps ut från de enskilda sjukhusen utan att det bara finns ungefärliga uppskattningar av samhällets totala antibiotikaanvändning.

– Av den totala mängden antibiotika som används i Sverige är det ungefär en tiondel som kommer från sjukhusen, men då är det viktigt att poängtera att de övriga 90 procenten från övriga samhället är ganska snälla former av antibiotika. De mest avancerade formerna av antibiotika kommer från sjukhusen.

Han förklarar att antibiotika är en stor läkemedelsfamilj som innefattar många olika typer. En del snällare former är naturliga och kan brytas ner snabbt eller av sig själva medan andra är helt syntetiska och inte bryts ner alls.

– Sedan finns det även andra substanser som kan vara bekymmersamma och ställa till det för oss när de kommer ut i miljön genom läkemedelsutsläpp, som vissa inflammationshämmande medel och en del cytostatika. Men antibiotika är det som har störst ekologiska konsekvenser i vårt land.

Trots att dagens mest använda form av antibiotika har använts i mer än 70 år är det först de senaste tio åren som problemen med antibiotikautsläppen har uppmärksammats.

– Det har varit en blind fläck en väldigt lång tid och problemet har nu verkligen exploderat i knät på oss. Med fler antibiotikaresistenta bakterier i vår miljö ökar risken för att allt fler patienter kommer att bära på bakterier som inte går att behandla. Kan vi inte behandla bakterier som har orsakats av att vi har varit för lättfärdiga med antibiotika i alla möjliga miljöer så kan det leda till att patienter blir svårt sjuka eller dör, säger Björn Olsen.

Därför finns det goda skäl att försöka rena bort läkemedelsrester innan de når naturen och just det tänker Akademiska sjukhuset nu satsa på. I december drar en pilotstudie igång där sjukhuset ska se hur mycket antibiotikarester och antibiotikaresistenta bakterier de kan bli av med genom att ozonifiera avloppsvattnet. Tanken på sikt är att skapa ett reningsverk på sjukhuset som ska stoppa utflödet av antibiotika. Björn Olsen är förhoppningsfull.

– Ett sjukhus i Danmark har testat just det här och skapat ett eget reningsverk på sjukhuset och de har lyckats få bort väldigt mycket av läkemedelsutsläppen. Vi hoppas på positiva resultat och då måste vi bära budskapet vidare uppåt i hierarkin så att de som bestämmer om sjukhuset förstår att det här är framtidens väg att gå.

Han hoppas även att reningsverket som Akademiska sjukhuset nu ska testa kommer att bli en teknik som alla sjukhus i Sverige kommer att införa, när det väl är visat att det får positiva effekter.

– Även alla reningsverk borde få in den här tekniken. Dagens reningsverk är designade på 1970-talet och då tänkte man inte alls på läkemedelsrester. Skulle vi även kunna exportera och få den här tekniken implementerad i andra länder och kanske främst låginkomstländer skulle det kunna ändra situationen dramatiskt.

Sjukhus är en av flera källor i vårt samhälle till att antibiotika kommer ut i naturen. Björn Olsen säger att sjukhusen inte kan komma åt hela problemet, men att de kan komma att bli en förebild för hur problemet kan hanteras i övriga samhället.

– Globalt sett används och konsumeras 300 000–500 000 ton antibiotika årligen i olika näringar. Uppfödning av djur inom livsmedelsindustrin står i världen för två tredjedelar av den användningen. Det är därför viktigt att få stopp på användandet av antibiotika till de livsmedelsproducerande djuren. Om man ska äta kött gäller det att äta rätt sorts kött och kanske betala lite extra för det.

Det är alltså fler bitar i samhället som måste fungera mycket bättre för att rädda antibiotikan i framtiden. För det är det som det i grund och botten handlar om. Allt fler antibiotikaresistenta bakterier är ett hot mot medicinens stora mirakel.

– I nuläget skapar vi inga nya former av antibiotika och därför gäller det att behålla den här formen av antibiotika så länge som möjligt så att vi inte förstör för framtida generationer.

Björn Olsen tror att det finns en risk att budskapet om nya reningstekniker till en början kan möta motstånd hos politiker för att det kostar samhället pengar, men förklarar varför det är så viktigt att vi ser på de positiva effekterna och förstår vad det kan innebära på sikt.

– Det gäller att ha kikarglasögon på sig så att vi kan se åtminstone till horisonten och förstå att det kommer att bli extremt dyrt och kanske omöjligt i framtiden att bota patienter som fått antibiotikaresistenta infektioner.