Rhododendron faller tungt till marken. Doften av schersmin bedövar. Humleblomstren nickar trött, näpna ängsklockor spelar oskyldiga. Insikter. Utsikter. Känslovindar som blåser förbi på en regntung himmel. Glimtar av något mellan de grå molnen. Ljuset där bakom. Vitt, oroväckande vitt. Bländande. Och så grönskan: neongrönt, neongult, skrikigt lila, skärt lysande detaljer. Denna tröttsamma vithet överallt, överallt.

Träden som bara står. Står där de alltid har stått. Sjön som ligger där den alltid har legat. Trösteträd. Sjövila. Stillheten som breder ut sig. Tungt, dövande. Jag andas djupt. Det är kallt runtomkring mig. För kallt för att sitta still. Jag borde röra mig. Alltid vidare, framåt. Men de vita björkarna med sina svarta sårkanter som gapar. De rör sig inte. Ser otäckt ut. Och ändå snällt, vilsamt. Ingen fara, det är bara bark som flagar.

Det prasslar i buskarna. Småfåglar, oidentifierbara för ett otränat öga. Rör sig hoppandes, sprätter, pickar. Vad håller de på med där borta? Städar? Letar efter föda? Kanske bara sprätter runt. Gör inget särskilt. Bara sitter här. Löven som prasslar. Träden som står. Tid som går. Jag tar upp mobilen, kollar klockan, försöker formulera ett svar till en vän om att ses snart, någon gång. Jag tänker att jag inte har tid. Jag har inte tid till det här. Sen tänker jag att jo, det finns tid, bakom allt. Jag sitter kvar. Tänker på parkbänkar. Parkbänksmänniskor. Sådana som sitter still och inte gör något särskilt. Det svåraste av allt.

Parkbänkar måste vara en av de finaste gåvor som en stad kan ge till sina invånare. Utformade i syfte att ge en välbehövlig stunds vila, lite lugn och ro, när trötta ben värker eller hjärtat slår för fort. Det är sympati i konkret bemärkelse. Ja, det finns exempel på antipatiska bänkar också, utformade med extra armstöd eller lutande design för att avskräcka oönskade lösdrivare från att finna sig alltför väl till ro. Men bortsett från dessa, oj, så många bra platser det finns. Nu när jag har upptäckt några vill jag provsitta dem alla.

Det finns en bra parkbänk med utsikt över många olika sorters träd. En öppen yta där man på långt håll kan se människor närma sig och passera. Stor himmel. (Önskar att jag fick gravera in Lars von Triers namn i bänken. Tänker på honom varje gång jag sitter på den. Utsikten är såå von Triersk.) Jag sitter på den där bänken och iakttar små detaljer. Växter som fryser, väntar, gror, spirar, exploderar, slokar och fryser om och om igen. Allt kommer tillbaka. Ibland sätter sig någon bredvid mig. Solen kanske skiner och jag sitter bredvid en främling och vi blundar, vänder ansiktena mot himlen. Vi låtsas inte om varandra. Eller kanske delar vi ett leende i samförstånd. Insikter. Utsikter. Jag tänker: nu är jag är en parkbänksmänniska. En sådan som bara sitter still och inte gör någonting. Darrande känslovindar som blåser förbi på en regntung himmel. Det gäller att vara vaksam på detaljerna. Glimtar av något mellan de grå molnen.