Agnes Nurbo

Krönika


Agnes Nurbo
Göteborgs Fria

Att vara den Arga

”Att vara arg är något jag övar mig på”, skriver krönikören Agnes Nurbo.

Golvmopp med tillhörande skurhink. Ensamstående morsan har gjort ett riktigt klipp. Detta efter att ha stressat till ett möte i stan för att i sista sekund få veta att det var dubbelbokat. Blev så jäkla förbannad så jag bestämde mig för att köpa en golvmopp. En helt rimlig prioritering när adrenalinet pumpar hårt och plånboken redan hånskrattar tomt tills nästa löning. Risken är överhängande stor att moppen kommer att användas till att slå ner den som kommer i min väg. Det är nästan att jag hoppas att det ska hända.

Regnet har strilat hela dagen och nu tilltar styrkan. Alla spårvagnar är försenade. Jag klarar inte av att vänta, är för arg för att kunna stå still. Jag går fort hemåt genom stan med min golvmopp. Kliver med vilje i vattenpölar och svär åt regnet som piskar mig i ansiktet. Mina kläder är dyngsura och paraplyet spänner sig i en båge, blöter ner mer än det skyddar. Högst upp i backen får jag nog. Jag stannar till, slungar iväg paraplyet i luften och vrålar rakt ut. Flera gånger skriker jag. Det känns skönt. Befriande.

Nyfiket iakttar jag mig själv i denna för mig ganska ovana känsla: att vara den Arga. Det händer inte ofta, men jag tycker att det går framåt. Jag skriver framåt eftersom detta att vara förbannad är något jag övar mig på. Jag strävar efter att bli arg oftare. Eller jag strävar åtminstone efter att inte behöva vara så rädd för ilskan inom mig (eller hos andra). Den Ledsna, däremot, är en figur som jag är alltför väl bekant med. Sanningen å säga är jag hopplöst uttråkad och trött på denna enformiga ledsenhet som kuvar allt vad självhävdelse vill säga.

Alltför länge har jag gråtit och anklagat mig själv för att vara otillräcklig, istället för att bli arg och agera utåt, riktat ilskan dit där den hör hemma. Det i sig är ledsamt. För det som är så fint med just vrede som en av våra primära emotioner, är de signaler som det sänder ut till en själv och andra: att man är värdefull och ska behandlas med respekt.

Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i den Sårade divan bland annat om sambandet mellan kvinnors vrede och rätten att få definieras som mogna, ansvarsfulla individer. Johannisson visar hur kvinnors ilska historiskt har förlöjligats, ignorerats eller betraktats som uttryck för galenskap eftersom det inte passat in i bilden av hur en kvinna bör bete sig. Kraft har lagts på att omvandla vreden till flickaktig ledsenhet. Till slut har ilskan tryckts ner så många gånger att självregleringen tagit över.

Visst känner jag igen mig. Därför blir jag glad när jag känner ursinnet bubbla upp inom mig. För till skillnad från nedstämdhet, som verkar förlamande och passiviserande, ger ilskan mig kraft och lust till att agera.

Vattnet sipprar in i kängorna och jag provar att klampa ännu lite hårdare och fortare på min väg hemåt. Kanske orkar jag svabba golvet redan i kväll med min nya mopp.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu