En solig eftermiddag på en parkbänk i Linnéstan korkar Pundar-Percy upp en flasköl och frågar Skrubbefar om hur han blev hemlös. Den utflippade tjackpundaren Percys historia är en inte en oväntad bakgrund för en hemlös. ”Påtänd som fan” upptäckte Percy att hans vindsförråd var brutet. Han ringde snuten, som kom dit och såg att Percy brutit sitt eget förråd och burit bort prylarna runt kvarteret. Percy blev vräkt.

Skrubbefars bakgrund är mer överraskande och en viktig nyckel till att förstå Sveriges mest kända hemlösa person: ”Det började med att jag blev VD för Götabanken, sen blev det lite för mycket representation och rätt som det var hade jag supit bort både villa och fallskärmsavtal”, berättar han.

Den försupne, hemlöse gaisaren har roat och fascinerat mig under de snart 15 år som serien publicerats i Faktum. I seriestripparna får vi återkommande ögonblicksbilder ur Skrubbefars vardag som den ser ut i dag. Det har gjort mig nyfiken på var han kommer ifrån. Jag sökte upp serietecknaren Joakim Lindengren för att försöka få en bild av Skrubbefars förflutna.

Att karaktärens överklassbakgrund är mer än en fylleskröna bekräftas av tecknaren. Skrubbefar växte upp i en fin familj med en paradvåning i Linnéstan. Han fick en god utbildning och därefter ett jobb på Götabanken. När 1980-talet kom med yuppieeran var Skrubbefar i 40-årsåldern och på sin bankmannakarriärs höjdpunkt. Utan egentliga kvalifikationer fick han en tjänst som aktiemäklare åt stadens stora redare.

Han visste ingenting om aktier, men var bra på att läsa människor. När kunderna, som till skillnad från Skrubbefar kunde sina saker, föreslog ett inköp så uppmuntrade han det. Han blev framgångsrik på att försiktigt uppmuntra sina klienter till att göra vad de redan själva bestämt sig för.

En bakgrund som ger en förklaring till Skrubbefars framgångar som tiggare. I en av stripparna möter han två män i kostym och frågar efter några kronor till en pilsner. ”Javisst, du tar väl kort”, svarar kostymerna varpå Skrubbefar till deras förskräckelse halar upp en kortläsare.

På ytan en framgångsrik medelålders man, men parkbänken var aldrig långt borta.

Ett investmentbolag köpte Götabanken när 1980-talet led mot sitt slut. Strukturerade om och flyttade huvudkontoret till Stockholm. Skrubbefar blev arbetslös och drygt tio år senare debuterade han i Faktum som hemlös seriefigur.

Lindengren understryker att karaktären bygger på en stor portion luffarromantik. Syftet har aldrig varit att göra en socialrealistisk skildring. Humorn i serien uppstår när Skrubbefar axlar rollen som cynisk och objektiv betraktare. På ett visserligen vänligt och mjukt sätt punkterar han sina parkbänksvänner engagemang och ambitioner med lakoniska kommentarer.

Han är en genomskådare av samhället, från toppen till botten. Det blir nästan övertydligt i en serieruta där Skrubbefar försöker tigga några kronor av två män som kunde varit hans bekanta när han levde som bankdirektör. Efter att ha småpratat om det lukrativa i barnarbete och det fina med skatteflykt snäser de av Skrubbefar och tycker att han borde skaffa sig ett hederligt jobb.

Den som vill ha socialrealism och autencitet kan istället ägna sig åt socialantropologerna Philippe Bourgois och Jeff Schonbergs etnografi Righteous dopefiend, utgiven år 2009 efter flera års fältarbete bland hemlösa missbrukare i San Fransisco.

En aspekt i Bourgois och Schonbergs Foucaultinspirerade analys av hur de hemlösa skapade sin identitet innehåller nyckeln till vad det är som gör Lindengrens Skrubbefar så unik och älskvärd. De hemlösa i Righteous dopefiend definierade sin identitet utifrån vad de kunde ha varit, inte utifrån vilka de var.

Socialantropologin ägnar mycket energi åt att titta på hur människor konstruerar identiteter. I nästan samtliga fall blir den som plöjer igenom grundkurslitteratur i ämnet medveten om att identitetsskapande handlar om att dels vara stolt över vem jag själv är inom ramarna för gruppen jag tillhör, dels att definiera vad jag inte är i jämförelse med andra grupper.

San Fransiscos hemlösa i Righteous dopefiend skiljer sig markant från dig, mig och beduiner och mayaindianer på det sättet. De definierar sig som vad de tycker att de borde ha varit.

Författarna skriver att de svarta missbrukarna pratade med stolthet om hur de en gång varit framgångsrika gangsters medan de vita gärna pratade om en gång i tiden när de haft ett hederligt arbete. Det gör att de visserligen har en grupptillhörighet, men inte känner sig hemma i den.

Skrubbefar genomskådar även detta. I en av seriestripparna beklagar sig en av hans bänkkamrater – som är överviktig – över att han aldrig lyckas tigga till sig några kronor. Skrubbefar förklarar att det handlar om psykologi: ”De betalar för att du ska bättra dig.” Kamraten tolkar rådet som att han ska sluta fråga efter pengar till ett mål mat och istället tigga en hundring till amfetamin – ett säkert sätt att gå ner i vikt.

Genom sin överklassbakgrund har Skrubbefar sett båda sidorna av samhället. Han framstår alltid som ganska så nöjd och belåten med sin tillvaro, även om parkbänkarna är kalla ibland. Han har riktiga vänner nu, till skillnad från när han var bankdirektör, tror skaparen Lindengren.

Det är inte alltid som vi förstår och accepterar andra kulturer, ovan nämnda beduiner och mayaindianer till exempel. Men vi förstår att de har sin tillhörighet och inte vill ingå i vår tillhörighet. Det är det som gör hemlöshet annorlunda. Vi utgår från att alla som är där vill ingå i vår tillhörighet.

Det är vad som gör Skrubbefar till en sann superhjälte. Han är inte intresserad av att få tillhöra majoritetssamhället utan nöjd med vem han är. Hemlöshet och missbruk är förstås inget eftersträvansvärt ideal. Skrubbefar fungerar istället som en påminnelse om att tillhörigheten i majoritetssamhället inte passar för alla.