Bättre sent än aldrig. Så känns det när nyheten om att Silver Apples kommer till Göteborg senare i sommar når mig.

En god vän som är pensionerad musik-recensent brukar alltid irritera mig när jag inte lyckas dölja min upphetsning över att äntligen få se gamla favoritartister. Oavsett vilken artist det gäller låter han som den orolige äldre hipstern i LCD Soundsystems låt Losing my edge:

”I was there in 1968. I was there at the first Can-show in Cologne. I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City. I was there when Captain Beefheart started up his first band. I told him: Don’t do it that way. You’ll never make a dime. I was there.”

Och visst skulle man ha velat vara med i publiken när Silver Apples spelade på Greenwich Village-klubben Café Wha 1968 eller när de jammade i studion med Jimi Hendrix. Istället ringar jag in datumet 17 augusti i min kalender. Då ställer sig Simeon Coxe III, numera ensam i bandet sedan trummisen Danny Taylor gick bort 2005, på Taubescenen på Jazz är farligts årliga endagsfestival som arrangeras på Liseberg. (Övriga artister är Anna Högberg Attack, The Crazy World of Arthur Brown, Gilbert Holmström Quartet och Lydia Lunch).

Det som framför allt var nyskapande med Silver Apples var användandet av ”The Simeon”, ett elektroniskt hemmabygge bestående av tretton oscillatorer, vilket gav gruppen ett säreget futuristiskt sound.

Trots support av Jimi Hendrix och John Lennon var merparten av musikbranschen tveksam till Silver Apples:

”For the most part, people I think felt a little threatened by what we were doing. They thought synthesizers – even though we didn’t really have a synthesizer, we just had a homemade pile of electric junk – were gonna take away jobs and that people would be out of work because of them. So there was a general sort of hostility among traditional rock’n’roll musicians toward what we were doing”, förklarade Simeon Coxe i en intervju.

Spelningen på Liseberg är inte av kalibern ”I was there”, det har trots allt passerat dryga fyra decennier sedan Silver Apples framtidsmusik skapades. Samtidigt var Simeon Coxe III och Danny Taylor så långt före sin tid att deras musik fortfarande låter samtida.