Det första som slår mig när jag läser Peter Nilssons En kittling någonstans långt inne vid levern är hur analog den känns. Allt från det tjocka pappret och de hårda pärmarna till texten som är helt fri från teknik. Inte en mobiltelefon nämns. Det är anmärkningsvärt för ett verk som kommer ut 2013. Och kanske till och med ett ställningstagande mot den digitala samtiden. I en blandning av kortprosa och noveller, där gränsen om vad som är vad är vag och oviktig, presenterar Nilsson en rad betraktelser som spänner sig över hela 1900-talet med enstaka avstickare till seklen dessförinnan. Med berättelser som till stor del utspelar sig i småbygder i Dalsland får läsaren ta del av ett brottstycke liv hos retsamma småpojkar, en kärlekskrank konfektyrhandlare, envisa målare och ihärdiga stenhuggare – för att nämna några. Det är enkla historier med vardagen i fokus och där kroppsarbete och landsbygd utgör återkommande teman i det blott 115 sidor långa verket.

En kittling någonstans långt inne vid levern är en behaglig bok. Nilsson behärskar det klassiska diktspråket oklanderligt. Varje formulering sitter och det finns ingenting att anmärka på för språkpolisen. Inga nymodigheter som skaver, inget störande talspråk. Det är bekymmersfri läsning som inte riktigt kommer till sin rätt med pulverkaffe och satsumasklyftor. Det är en samling berättelser som antagligen gjort sig bättre till mandelkubb och kaffe på fat. Kanske framför en brasa i raggsockor eller på en åker med arbetets gnistrande svettpärlor i pannan. Något för romantikern.

Mellan pärmarna finns inte bara väl valda ord, där finns också Marcus Ivarssons underfundiga illustrationer som kommenterar berättelsen. De är inte många till antalet, knappt en handfull, men de är välplacerade i all sin enkelhet. De går i linje med den avskalade och odramatiska historierna som tornar upp sig på de kritvita bladen. Några spelkort, en hund som skäller, ett löv. Genialt, i all sin enkelhet. Jag vill rama in dem.

Men hur behaglig och mysig en samling texter än blir, hur mycket det än behövs en motpol till alla stressiga medier och uttryck som i dag snurrar ovanför våra huvuden, så känns det en aning mossigt. Medelålders herrar som beskriver pojkstreck (jo, det figurerar några enstaka kvinnor också, oftast i periferin) genom livet har vi väl sett förut? Har vi inte det? Jag saknar det experimenterande med språket som jag tror att någon med sådant skickligt ordhantverk hade kunnat åstadkomma. Istället väljer Nilsson att klappa den litterära kanon och den mansdominerade historieskrivningen medhårs utan att ifrågasätta eller sätta sig på tvären. Det blir ganska trist.