Synpunkten


Anders Chorell
Fria Tidningen

90-talet revisited

På sistone har jag tänkt mycket på 90-talet. Det sägs ju ibland att allt går i cykler, det som är inne i dag är ute i morgon och så håller det på. Den populärkulturella evighetsmaskinen är 60-talet som kommer och går mest hela tiden i mode och musik. Den där John Lennon kunde snickra popmelodier. Men nu är det 90-talet som är på uppgång. Mycket märkligt. Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer fick mig att inse att man kan vara nostalgisk kring 90-talet. Men det var ju alldeles nyss? Det är en bitterljuv känsla att förstå att man håller på att bli gammal.

Något sådant där var det tänkt. Jag tänkte skriva om hur 1990-talet var på väg tillbaka. Gamla tv-serier togs till nåder igen, nostalgiska tillbakablickar. Men också hur 90-talets indiekultur på gott och ont verkar ha blivit 2010-talets mainstream. Det skulle bli lite sådär gubbskrockigt från en som var med back in the day. Jag minns det som i går, liksom. Men en valvaka kom emellan och tog udden av min mysiga 90-tals känsla.

Alltså, hur fan kunde dom där jävla Sverigedemokraterna ens komma in i riksdagen, för att inte tala om att dra ihop 5,6 procent?

Det fick mig att minnas ett 90-tal som jag trodde att jag med gott samvete kunde glömma. Och dessvärre ett 90-tal som politiskt sett verkar helt glömt. Det var inte Kevin Smiths filmer, grunge eller Twin Peaks, utan Lasermannen, brinnande flyktingförläggningar och mordet i Kode. Då fick vi också ett främlingsfientligt parti i riksdagen, samtidigt med en borgerlig regering. Men vi tröstade oss med att Ny demokrati i alla fall inte var som Sverigedemokraterna.

Det kanske är glömt nu, i dessa tider, när Sverigedemokraterna spelar ut kort efter kort om hur synd det är om dem, som inte får mediautrymme, som ingen vill samarbeta med. Det är snyggt jobbat, men hur kort minne har människor egentligen? Jag minns i alla fall, hur Sd-demonstranter heilade och skrek ”Lasermannen, skjut igen”. Jag minns också hur en sådan demonstration alltid var en anledning till att hålla uppsikt över stadens flyktingförläggningar, homoklubbar och vänsterlokaler. De hade nämligen en tendens att gå sönder på kvällen.

Men vet ni, det sitter inte i bomberjackorna eller de hårda kängorna och korta frisyrerna. Sd är en direkt arvtagare till olika nazistiska och rasistiska organisationer och det syns fortfarande. Om man bara vågar se. Det var så lätt på 90-talet, då de fortfarande marscherade på gatorna och skränade som den nazipöbel de var. Men det är samma hat i dag. När välfärden monteras ner blir människor osäkra och rädda. Då kommer rasisterna fram och erbjuder enkla lösningar och tydliga syndabockar. Klart att det är muslimernas fel att du inte får vara sjukskriven, eller blir utstämplad från a-kassan. Glasklart, de har ju slöja och äter mysko mat. Eller så är det de där bögarna som inte knullar som du, eller… allt som inte är midsommarstänger och blonda barn på en slåtteräng från 30-talet.

Jag minns mitt 90-tal… som om det var igår. Jag minns hur jag stod på de där antirasistiska demonstrationerna. Jag frös och var rädd och polisen skyddade nazisterna. Sen gick jag hem och läste i tidningarna att vi var lika dåliga vi, våldsverkare och demokratihatare.

Så, grattis Sverige! Nu har vi ett rasistparti i riksdagen. Hur ska du använda de närmaste fyra åren?

Frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningar.

”Sd är en direkt arvtagare till olika nazistiska och rasistiska organisationer och det syns fortfarande. Om man bara vågar se.”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Kungahuset in i vår tid

Kungahuset har ju varit på tapeten som aldrig för det senaste året. Det har varit bröllop, kaffeflickor, pensionsfödelsedagar och porrklubbsbesök. Funderar på om de blåblodiga någonsin haft ett så hektiskt år. Det skapar ett fascinerande medielandskap, för ett kungligt bröllop gör varje respektabel tidning till en sladdrig skvallerblaska och ger man ut en avslöjande bok förvandlas samma tidning till en moraliskt upprörd tabloid.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Lördagar i mars

Ibland vaknar jag på morgonen och har färdats bakåt i tiden. Det är lördag 1 mars 1986, jag har gått upp före mina föräldrar. I väntat på Gomorron Sverige dricker jag choklad och läser i senaste Bamsetidningen. Jag är elva år. Just den här morgonen, som ni vet, blir det inget Gomorron Sverige och alltså ingen tecknad film. Programmet är inställt på grund av att Olof Palme har mördats under natten.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Snart är det val igen

Vilseled oss och kalla det reklam”. Poeten Claes Andersson skrev en gång en dikt om hur orden, det politiska språket används för att kontrollera oss. Rader av typen ”Förtingliga oss och kalla det levnadsstandard”, ”Gör oss hemlösa och kalla det regionplanering” förklarar att det viktiga är vad saker och ting kallas. Jag tänker titt som tätt på den där dikten när jag tar del av mediebruset. Det är ju inget konstigt det där att orden är en viktig del av politikens metod. Ibland blir jag till och med förbannad på våra politiker för att de är så dåliga retoriker. Men ändå, det kan väl inte bara handla om orden?

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu