90-talet revisited
På sistone har jag tänkt mycket på 90-talet. Det sägs ju ibland att allt går i cykler, det som är inne i dag är ute i morgon och så håller det på. Den populärkulturella evighetsmaskinen är 60-talet som kommer och går mest hela tiden i mode och musik. Den där John Lennon kunde snickra popmelodier. Men nu är det 90-talet som är på uppgång. Mycket märkligt. Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer fick mig att inse att man kan vara nostalgisk kring 90-talet. Men det var ju alldeles nyss? Det är en bitterljuv känsla att förstå att man håller på att bli gammal.
Något sådant där var det tänkt. Jag tänkte skriva om hur 1990-talet var på väg tillbaka. Gamla tv-serier togs till nåder igen, nostalgiska tillbakablickar. Men också hur 90-talets indiekultur på gott och ont verkar ha blivit 2010-talets mainstream. Det skulle bli lite sådär gubbskrockigt från en som var med back in the day. Jag minns det som i går, liksom. Men en valvaka kom emellan och tog udden av min mysiga 90-tals känsla.
Alltså, hur fan kunde dom där jävla Sverigedemokraterna ens komma in i riksdagen, för att inte tala om att dra ihop 5,6 procent?
Det fick mig att minnas ett 90-tal som jag trodde att jag med gott samvete kunde glömma. Och dessvärre ett 90-tal som politiskt sett verkar helt glömt. Det var inte Kevin Smiths filmer, grunge eller Twin Peaks, utan Lasermannen, brinnande flyktingförläggningar och mordet i Kode. Då fick vi också ett främlingsfientligt parti i riksdagen, samtidigt med en borgerlig regering. Men vi tröstade oss med att Ny demokrati i alla fall inte var som Sverigedemokraterna.
Det kanske är glömt nu, i dessa tider, när Sverigedemokraterna spelar ut kort efter kort om hur synd det är om dem, som inte får mediautrymme, som ingen vill samarbeta med. Det är snyggt jobbat, men hur kort minne har människor egentligen? Jag minns i alla fall, hur Sd-demonstranter heilade och skrek ”Lasermannen, skjut igen”. Jag minns också hur en sådan demonstration alltid var en anledning till att hålla uppsikt över stadens flyktingförläggningar, homoklubbar och vänsterlokaler. De hade nämligen en tendens att gå sönder på kvällen.
Men vet ni, det sitter inte i bomberjackorna eller de hårda kängorna och korta frisyrerna. Sd är en direkt arvtagare till olika nazistiska och rasistiska organisationer och det syns fortfarande. Om man bara vågar se. Det var så lätt på 90-talet, då de fortfarande marscherade på gatorna och skränade som den nazipöbel de var. Men det är samma hat i dag. När välfärden monteras ner blir människor osäkra och rädda. Då kommer rasisterna fram och erbjuder enkla lösningar och tydliga syndabockar. Klart att det är muslimernas fel att du inte får vara sjukskriven, eller blir utstämplad från a-kassan. Glasklart, de har ju slöja och äter mysko mat. Eller så är det de där bögarna som inte knullar som du, eller… allt som inte är midsommarstänger och blonda barn på en slåtteräng från 30-talet.
Jag minns mitt 90-tal… som om det var igår. Jag minns hur jag stod på de där antirasistiska demonstrationerna. Jag frös och var rädd och polisen skyddade nazisterna. Sen gick jag hem och läste i tidningarna att vi var lika dåliga vi, våldsverkare och demokratihatare.
Så, grattis Sverige! Nu har vi ett rasistparti i riksdagen. Hur ska du använda de närmaste fyra åren?
Frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningar.
”Sd är en direkt arvtagare till olika nazistiska och rasistiska organisationer och det syns fortfarande. Om man bara vågar se.”