Ylva Lundkvist menar att vi svenskar lever ”i ett land där det råder en unken modernistisk nationalism som menar att den som är störst ska bestämma.”. Men hallå! Demokrati betyder folkmakt, men då folket sällan är ense är demokrati i praktiken liktydigt med majoritetsstyre. Störst SKA bestämma, alltså folkflertalet. Politiska minoriteter får underordna sig.

Men gäller detta även etniska grupper och kulturer? Bör vi inte ”mötas halvvägs” som Ylva Lundkvist anser? I viss mån, men det går inte att skilja på kultur och politik. Vår lagstiftning bygger på en långsamt framväxande historisk och kulturell tradition inpyrd med ”svenska värderingar”. Det går inte ihop med exempelvis sharialagstiftning för muslimer.

I Bolivia har indianmajoriteten återtagit makten efter 500 år av vitt rasistiskt minoritetsstyre. Tanken är att, som i Sverige, ”den som är störst ska bestämma”. De olika indianfolken ska även delvis styra sig själva, och vita och blandrasiga mestiser har fulla medborgerliga rättigheter.

Det finns även en överordnande boliviansk nationalism, en ”färgblind” kärlek till fosterlandet Bolivia. Inom latinamerikansk vänster är nationalismen alls inte unken. Tvärtom är nationalismen en levande och stark kraft i det nuvarande vänsteruppsvinget i Latinamerika.

Bolivia är ett bra exempel på att det inte enkelt går att skilja på etnicitet/kultur och politik/värderingar. President Evo Morales och hans parti MAS planerar att bygga en ”kommunitär socialism”. Alltså ett socialistiskt samhälle som inte främst inspireras av europeisk marxism, utan av andinsk-amazoniska indiantraditioner av kommunitärt liv och kollektiva samhällsformer. Bolivias framtida politik ska alltså byggas på majoritetsbefolkningens historiska traditioner och kulturer.

Ylva Lundkvist kritiserar nationalismen, samtidigt som hon erkänner att den har sina positiva sidor, som dess koppling till demokrati. Både nationalism och demokrati säger att folket/nationen ska styra sig självt, och historiskt växte de två fram tillsammans. Demokrati betyder folkmakt vilket förutsätter att det i någon mån ska finnas ett ”folk” som kan utöva makt. Alltså att det finns en grupp människor som känner att de hör samman i dåtid, nutid och framtid och därför vill dela sitt öde i en gemensam (national)stat.

I många plurinationella stater finns inte denna sammanbindande folkkänsla. Resultatet av demokratiskt majoritetsstyre blir då den största etniska gruppens kontinuerliga majoritetsdiktatur. Ett tragiskt exempel är Sri Lanka där den reaktionära exkluderande singalesiska nationalismen inte inkluderar tamilerna i sitt politiska projekt. Det finns ingen lankesisk övernationalism som binder de två folken samman.

Vi vet båda, Ylva Lundkvist och jag, att nationalism kan vara högerreaktionär och förtryckande. Men nationalism I SIG är varken höger eller vänster, varken demokratisk eller diktatorisk. När nationalismen först växte fram var den demokratisk, folklig och progressiv. Sedan togs den över av överklassen och blev ofta auktoritär, elitistisk och till och med fascistisk. Men kampen mot såväl fascismen som kolonialismen var nationalistisk till sin natur, liksom dagens anti-imperialistiska kamp.

Det svenska folkhemsprojektet var en progressiv form av vänsternationalism. Vår tids kamp mot den nyliberala superstaten EU och för svenskt nationellt självbestämmande och välfärd har en stark nationalistisk ton. Det är en gammal förlegad och trist vänsterföreställning att nationalism är höger. Nationalism har ingen politisk färg utan kan fyllas med såväl ett reaktionärt (se Sverigedemokraterna) som ett progressivt (se Bolivia) innehåll. Nationalism bygger på att man i gott eller ont syfte använder/manipulerar människans medfödda behov av social gemenskap, identitet och tillhörighet.

Nationen Sverige uppstod genom att kungamakten tvångsmässigt och uppifrån formade om byar, klaner, släkten och landskap till ett svenskt folk. Inte minst i de tidigare danska och norska landskapen bedrevs en våldsam försvenskningspolitik. Metoderna kan inte försvaras, men resultatet blev en homogen nationalstat. Det i sin tur hade stor betydelse för den fredliga, demokratiska och välfärdsliga samhällsutvecklingen i Sverige.

Sverige som land och svensk kultur är ibland bättre, ibland sämre än andra länder och kulturer. Att vi just har en ”svensk” kultur är inget värde i sig (det är innehållet i kulturen, inte ”svenskheten” som avgör värdet). Däremot att vi har en gemensam delad kultur. Vår relativa enhetlighet och sammanhållning som folk och nation är ett lyckosamt historiskt arv.

Den mångkulturalism och plurinationalism vi ser ute i världen avskräcker. Misslyckandet att exempelvis skapa en enad sydslavisk nationalstat i Jugoslavien bäddade för krig och folkmord på Balkan. Vem skulle vilja riskera att få liknande konflikter i Sverige?

Ingen föds till svensk, man blir det. Infödda medborgare försvenskas, varför skulle det då vara fel att försvenska invandrade medborgare? Svenskhet och svensk kultur förändras hela tiden. Såväl infödda som invandrade svenskar bidrar automatiskt till detta, allt utifrån sina personliga erfarenheter och åsikter. Så har alltid skett under Sveriges historia.

Såväl infödda som invandrare lär sig först vad som gäller i samhället, de tar seden dit de kommer. Sedan är det fritt upp till dem att som individer i Sverige påverka framtidens svenskhet och framtidens samhälle. Det behövs inga statliga multikulti-gruppuppdelningar för detta – däremot kamp mot diskriminering och rasism.

Det är som på jobbet. De som kommer dit som unga eller från en annan arbetsplats får först lära sig vad som gäller och bli en del av gänget. SEDAN kan de påverka och omforma sin arbetsplats i lika hög grad som alla andra. Så skapas en positiv arbetsgemenskap. Och på liknande sätt kan man skapa en positiv inkluderande nationalism.