Fria.Nu

Mästerskap i ego

Fotboll på tv är inte samma sak som att bevittna fotboll på plats. Speciellt när det handlar om internationell toppfotboll. På arenan känner du vibrationerna som spelarna omges av, du hör spelarnas rop, läktarens sång ekar omkring dig och doften av det nyklippta och gräset känns i näsborrarna.

Men EM i fotboll går på TV4. Därmedär vi soffsupportrar längre bort från matcherna än någonsin tidigare. Vi hamnar istället framför ego-show med fyran.

Fotboll på TV4 är inte som fotboll på en vanlig tv-kanal. Istället erbjuds vi en mutation mellan American Idol och American Gladiators, där muskelberg är utbytta mot en kraftigt inoljad och nervöst flackande Patrick Ekwall. Välkommen till sommarens mest självkära tv-fest.

TV4 har i sin korta karriär som ”fotbollskanalen” hunnit med att avbryta en pågående match för exlusiv intervju med målskytten, förhala matchstarter för att Ola Wenström inte varit klar med studiosnacket samt vid minst ett tillfälle fått en avspark att gå om då sändningen inte hunnit rulla igång efter ett reklamavbrott. Oj vad det andas genuin fotbollskänsla på sportredaktionen. Vilken respekt för idrott på hög nivå. Fotbollschef Per Nunstedt är så belåten med att ha lyckats låna in populära Jens Fjällström från ärkerivalen Canal Plus att han glömmer vilken klen tröst det är i sammanhanget.

Fyran har satsat på live-intervjuer med tränare under pågående match och dessutom instiftat ”exklusiva” direktsända presskonferenser efter matcherna. Presskonferenser som stjärnreporter Ekwall startar från sin plats framför podiet. En märklig slags pseudokonferenser före ordinarie pressträff som tränarkåren i allsvenskan helt uppenbart ser som framtvingade spektakel. Tillställningarna tycks dessutom mest vara till för att leda in i sändningarnas sextiosjunde omgång av studiosnack. Där sex-sju av landets drygaste fotbollstyckare samlas för att dela med sig av sina åsikter.

Jag gillar fotboll. Jag älskar till och med fotboll när den presenteras i en exklusiv förpackning med magnifika spelare, organiserade lag, taktisk briljans och passionerade supporterskaror på innehållsförteckningen.

Men trots detta känner jag ångest för det stundande mästerskapet, då jag inte är en i den lyckliga lilla skara fans som har nöjet att följa turneringen från första parkett nere i alperna.

Istället blir mina påtvingade vänner under de kommande veckorna herrarna Wenström, Hedman, Ekwall och Lundh. Där fokus inte kommer att ligga på den underbara fotbollen – utan på herrarna Wenström, Hedman, Ekwall, och Lundh.

Plus ett obligatoriskt svenskt rekord i märkliga inslag om reportrar som hoppar i hotellsängar och äter Österrikes nationalrätt. Det är möjligt att en del av er njuter av dessa journalistiska krumbukter, men ni är nog felaktigt medicinerade. Jag hoppas Sverige åker ut snabbt så vi slipper se på eländet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Poseidon måste omringas av kultur

Jag brukar stå mitt på Kungsportens piazza och oroa mig för framtiden. Oroa mig för de intellektuella motsättningar som finns mellan min kultur och deras kultur. De som inte är som mig. Stå och fundera på om jag inte borta klättra upp på Kopparmärras rygg och rida upp för Avenyn. Bort från kyla, vindar och julstress. Han står ju där natt och dag. Helgdag som vardag, i givakt med sin vakande blick över Göteborg. Aldrig upplever han värmen av ett segerjubel, den kittlande känslan innan matchstart eller lättnaden av en slutsignal.

Bränn ner lekstugan!

Sportjournalistik – särskilt svensk sportjournalistik – vill gärna ge intrycket att den är viktig. Att den betyder något viktigt, något som är värt att tas på allvar.

© 2024 Fria.Nu