Problemet är bara att den ambitionen och viljan allt som oftast löses upp i noll och intet när det väl kommer till den färdiga produkten.

På redaktioner runt om i Sverige verkar det istället råda en sorts tyst koncensus om att sporten är en lekskola där medelålders män får härja fritt.

Läsaren matas med det.

Utgivarna låter dem hållas.

Lekskolan tar sig uttryck i att sportjournalisterna löper amok i lättsmälthet. Man gottar sig i putslustiga rubriker, i underrubriker som puttrat länge i ordvitsens förlovade hemland och bildlösningar som anpassats till de käckaste av bildtexter. Samtidigt sänks de publicistiska kraven och grävande journalistik hamnar så långt ner på prioriteringslistan att rapportering om den senaste omgångens division sex curling ofta får gå före.

Det finns undantag, men undantagen är även här de som bekräftar regeln. Svensk sportjournalistik är gubbarnas lekstuga och det accepteras av den övriga journalistkåren.

Gubbarnas lekstuga ja, där kvinnor och yngre män ibland tolereras. På vissa nyskapande och supermoderna sportredaktioner accepteras de till och med som jämlikar. Självfallet under förutsättningen att tjejerna och smågrabbarna formats i en korrekt, föråldrad journalistisk tradition, vill säga.

Hand i hand med att sportsidorna har haft sina speciella friheter har läsarna vant sig vid att sportjournalistik är en lekstuga i första hand, och en journalistisk produkt i andra hand. Det viktigaste är ju att bollen är rund, att en match varar tills domaren blåser och att det finns en roligt skriven krönika och lite porrannonser längst bak.

Den här märkliga särställningen av sporten – att den inte tycks ingå under samma krav på seriositet som all annan journalistik – är ett problem för mig.

Ibland kan oberoende innebära framåtrörelse och utveckling, frihet under ansvar är ju som bekant en populär banderoll. Men det kan även innebära att reportrar, redaktörer och skribenter bunkrar in sig i sin egen lilla värld.

En värld där nya intryck ses med tvivel, där frihetens ledsagare förvandlas till skeptiker.

En bra journalistisk produkt kommer oftast från en bred blandning av stilar, av öppenhet till nya intryck och världsbilder. Men sportsidorna vågar sällan konstatera mer än att när allt kommer kring är en boll alltid rund och matchen varar tills domaren blåser.

Då blir sportens värld av förklarliga anledningar en liten bit mindre. Intrycken får svårare att borra sig igenom försvarsmuren och nytänkandet kan få väldigt svårt att ta plats.

Men en dag måste även våra sportchefer vakna från sin ambitionsdvala. Annars riskerar svensk sportjournalistik ett läsarmässigt skeppsbrott. De måste vakna upp och inse att den nya mediekonsumenten inte har samma förväntningar som den genomsnittliga manlige 40-talist som sportjournalistiken skräddarsytts för under alldeles för lång tid.

Gör det, sportchefer, och då kanske ni överlever generationsväxlingen som står för dörren. Kanske. b