Året är 2030 och Kaningården är den centrala platsen i författaren och poeten Johannes Anyurus senaste roman, De kommer drunkna i sina mödrars tårar, där en förflyttas i tid och rum, mellan en orolig samtid och en dystopisk framtid. I samtiden har ett terrordåd precis ägt rum i en bokhandel i Göteborg. Till skillnad från den skjutning som äger rum i en bönelokal där en 16-årig dör och flera personer skadas, får attentatet i bokhandeln stor uppmärksamhet både från media och de statliga organen. Medan berättelserna om attentatet och den uteblivna tryggheten för bönelokalens besökare blir en angelägenhet för en viss skara människor, blir berättelsen om attentatet i bokhandeln i Göteborg en riksangelägenhet en lång tid framåt.

I den dystopiska framtiden spelas attentatet i bokhandeln i Göteborg upp på skärmar i bland annat i busskurer och februarilagarna som ger befogenhet till vissa medborgare att försäkra sig om andras medborgarskap har införts. Kaningården är den plats i där skjutningarna äger rum, bilar bränns och där husen är förstörda av mögel. Det är även den plats där människor byts ut och som politiker först tömmer när företag istället får befogenhet att fylla byggnaderna med flyktingar.

Det är en plats som till slut blir slutdestination för de människor som betecknas som Sverigefiender. Här finns olika zoner; den linjerade zonen där en har sin egen lägenhet, och den rutade zonen, där en måste bo i parkeringsgarage eller gymnastiksal om säkerhetsläget höjs. Säkerhetsklassen kan höjas om en exempelvis bär religiösa kläder, har visst typ av skägg, befinner sig i fel zon eller inte samarbetar på lektionerna. Höjs ens säkerhetsklass ytterligare är det den svarta zonen som gäller; där kan du bara vistas på de öppna fält där drönarna kan filma varenda steg du tar. Har du tur kan ditt tak över huvudet utgöras av en sönderbränd bil eller gammal husvagn.

Jag läser ut Anyurus roman samtidigt som min telefon fylls av meddelanden om nyhetsartiklar om att en Spendrups-lastbil ska ha kört på ett flertal personer på Drottninggatan och sedan in i Åhlénshuset. Knappt 30 minuter efter att bilder på den brinnande lastbilen sprids på nyhetssidorna kommer olika varianter på rubriken ”Misstänkt terrordåd på Drottninggatan i Stockholm”. Knappt en timme har hunnit passerat när statsminister Löfven menar att ”allt tyder på ett terrordåd”.

Nyhetsartiklarna och tv/radiosändningar som beskriver händelserna avlöser varandra och terrorexperterna konstaterar att Sverige levt på lånad tid. Mot kvällen fylls ledarsidorna av både uppmaningar till lugn men än mer av analyser, krav på, och löften om åtgärder. Den migrationspolitik som urholkar asyllagen som den nuvarande regering drivit på i snart de senaste två åren, framställs som otillräcklig. På ledarplats i en av Sveriges största tidningar spekuleras om hur terrorister skapas i Uzbekistan.

Skillnaden mellan den oroliga samtiden och den dystopiska framtiden är svår att utläsa just nu. Det är därför Anyurus ord ”jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskaperna alltid blir normala till slut, och det normala blir till galenskap”, ger mig andnöd. Antagligen för att den framtidsdystopi i Kaningården, där medborgarkontrakt, demokratientreprenörer, yttrandefrihetscoacher och samtalsaktivister är naturliga inslag, känns långt ifrån avlägsen just nu.