När man satsar sina resurser på striktare gränskontroller, på fler gränspatruller, på längre stängsel och högre murar lämnar man dem som flyr i händerna på den som ser en möjlighet att försörja sig på desperata människors strävan att ta sig och sina familjer i säkerhet.

Dessa aktörer – som vi ofta kallar smugglare – köper skrotfärdiga båtar. De leder människor på långa vandringar över bergen. De packar lastbilsflak och bagageluckor fulla. Av människor.

Ibland är de välorganiserade, ibland inte.

En del är fullkomligt hänsynslösa, andra inte.

Oavsett vilket, så gör de i dag det jobb det internationella samfundet inte klarar av:

De erbjuder en väg ut.

Ut ur landet där det är krig.

Ut ur flyktinglägret där folk blir sjukare och maten inte räcker.

De hittar vägar in.

In i länder där det inte är krig. Där det finns jobb. Mat.

Det borde inte vara smugglarnas jobb. Men det är det.

När man beskriver människor på flykt som ett hot, ett hot mot ”vår” säkerhet, ”vår” hälsa, ”vår” välfärd och ”våra” jobb banar man väg för en avhumanisering av dem som flyr.

Då blir det inte längre personer som sitter i båtarna, på lastbilsflaken, i bagageluckorna.

Det blir en mörk och farlig skock.

På väg mot oss.

En strid ”ström” som aldrig verkar ta slut.

Då behöver vi inte längre anpassa oss, vare sig i tanke eller handling, efter våra internationella åtaganden om människors rätt till skydd, till att söka asyl.

Då behöver vi inte längre se det som vår moraliska skyldighet att ta emot dem som flyr undan krig och fattigdom. Då är det inte längre vår skyldighet att skapa säkra passager, humanitära korridorer eller visum.

Då kan vi istället prioritera vårt behov av skydd. Från dem.

Då kan vi ställa frågan: Hur mycket flyktingar tål vi?

Vi behöver då inte längre ställa oss de andra frågorna:

Men vart ska människor ta vägen? När deras egen stad är sönderbombad?

Var är det de ska vänta på att ”bli hjälpta på plats”? I Aleppo? I Homs? I Za’atari?

Hur länge ska människor vänta innan de skickar sina barn i säkerhet? Tills de är absolut säkra på att de inte längre kan skydda dem?

Hur länge ska de stanna i överfulla flyktingläger och vänta på att hamna på listan över kvotflyktingar som får komma till säkra länder? Tills EU:s regeringar lyssnar på humanitära organisationers vädjan om att ta emot fler, eller några alls? Hur länge dröjer det? Tills det inte längre finns mat till alla? Eller toaletter? Eller filtar? Eller hopp?

Migrationen kommer inte att upphöra.

Den har genom historien varit en nödvändig strategi för att överleva.

Så har länder befolkats.

Också vårt.

Migrationen kommer inte att upphöra.

Eftersom människors drift att skydda sig och sina barn från krig och fattigdom är starkare än idén om nationalstatens gränser.

Vad som måste upphöra är den naiva idén om att vi med stängsel och murar, drönare och patruller, kan förändra människors överlevnadsinstinkter.

Vad som måste upphöra är föreställningen om att det bara är ”vi” på rätt sida om stängslet som har rätt till säkerhet och försörjning, samtidigt som andra ska vänta årtionden i läger utan ett riktigt hem, sjukvård, arbete eller skolor åt barnen.

Vad som måste upphöra är beskrivningen av det som nu händer på Medelhavet som något oväntat.

Som något vi inte kan göra någonting åt.