– Den handlar om en en kvinna som lever i storstadsmiljö i Paris. Hon är utropare av tågens avgångar och ankomster. Hon har inget namn – hon är namnlös i boken och det har vi behållit – hon kallas för hon. Hon var med om ett övergrepp när hon var tretton. Det finns i henne och hon återkommer till det i mötet med män, berättar Hanna Schmitz.

Det var när Hanna Schmitz läste ut Céline Curiols bok 2009 som hon bestämde sig för att göra en förställning av den. Hon hade letat efter bra kvinnliga monologer och den här gav en aha-upplevelse.

– Jag förstod varför hon håller käften om sitt övergrepp. På grund av strukturer och hur man ses som ett offer.

Hanna Schmitz står för det mesta av arbetet, från bearbetning till skådespeleriet och scenografin. Regi har Magnus Schmitz hjälpt till med.

– Som skådespelare är det skönt att ha något eget med sig och inte vara i beroendeställning till en teater eller regissör. Min egna drivkraft har fått styra det konstnärliga arbetet, det har varit utgångspunkten.

Hon beskriver den namn-lösa kvinnan som komplex och spännande och att det är som att dras in i en labyrint när hon spelar henne. Även om det inte är uttalat under monologens gång så är hon, den namnlösa kvinnan, feminist.

Monologen visas fem gånger och tre av dem med tillhörande samtal eller föreläsningar, där teman som identitet, kärlek och erfarenheter tas upp. 

– Det är ett angeläget ämne. Många som har varit med om övergrepp väljer att vara tysta om det. Det är viktigt att bryta tystnaden som människor bär på.

Anders Widell är chef på Månteatern och berättar att uppföljande samtal är ett populärt grepp de har jobbat med tidigare.

– Föreställningen har en konstnärlig kraft som den är och tolkningen ligger hos åskådaren. Men vi har lyft fram vissa delar. Och då är det bra att erbjuda fördjupning om dessa efteråt.

Affekt och skuld ska Per Johnsson, prefekt vid Institutionen för psykologi på Lunds Universitet prata om, men först ut i föreläsningsserien är före detta distriktsåklagare Ulrika Rogland. Hon ska berätta om rättsväsendets gång kring övergrepp och om hennes egna erfarenheter som åklagare.

– Det vore konstigt att göra något om övergrepp och sedan släppa det. Det vore ett övergrepp i sig. Samtalen är jätte-viktiga, säger Hanna Schmitz. Min tanke är att lyfta hur vi diskuterar kvinnan och hur vi diskuterar mannen. Kvinnan överanalyseras och får skulden men förövaren går man inte in på. Jag vill öppna för samtalet om hur mannen är.

– En förflyttning av skuld, fyller Magnus Schmitz i.