Jordbro centrum omges av dystra fasader, men när man passerat genom en gång invid vårdcentralen möts man av en mosaik med målningar på väggen till en mataffär. De färgstarka konstverken är gjorda av ungdomar på ett dagkollo arrangerat av Jordbro världsorkester, under ledning av en muralmålare från Sydamerika. Alldeles intill ligger Jordbro kultur- och föreningshus, även det med en bård av målningar längs takkanten. Utanför ingången står en man och en kvinna och röker. De är tveksamma till utsmyckningarna och menar att inga vuxna söker sig dit. ”Folk tror att det är ett dagis”, säger kvinnan och suger i sig ett bloss.

Caroline Alsterhed är projektledare för Jordiga broar, som har sin odling i anslutning till kultur- och föreningshuset. Hon bekräftar att det mest är unga som vågar sig in i huset, men menar att odlingen fyller en viktig funktion där, att den är ett sätt att nå äldre som bor i Jordbro.

– Vi befinner oss i ett område som är väldigt mångkulturellt med en stor andel invandrare, då finns det verkligen en barriär. Många befinner sig ganska långt ifrån det svenska samhället, de saknar jobb och kan inte språket. Då blir odlingen en plats där man möts på lika villkor. Det blir lätt att ta kontakt.

Hon berättar om många möten med de boende i området. Bland annat kom två unga tjejer dit med fröpåsar från Afghanistan, som den ena tjejens pappa haft med sig från hemlandet.

– Vi sådde fröna och plastade in fröpåsarna med text på arabiska. Förra veckan kom mamman i familjen fram och kramade om och kindpussade mig. Det blir en kontakt jag aldrig hade fått annars.

Estelle Conraux är odlingsansvarig för Trädgård på spåret vid Eriksdalshallen, och projektledare för en stadsodlarfestival som hålls i Fatbursparken på lördag 6 september. Även hon betonar den sociala biten.

– Det blir en gemenskap kring odlingarna som saknas i det svenska samhället för invandrare som jag. Det ger både odlingsglädje och glädje över att träffa människor. Det är många som kommer förbi och vill prata och vi som odlar ordnar aktiviteter tillsammans, säger Estelle Conraux.

Hon uppskattar att ungefär hälften av de som odlar på spåret är invandrare.

– Jag träffar en blandning av människor, andra generationens invandrare, människor som nyss anlänt och inte alls kan svenska, eller folk som är födda i Sverige men känner att de saknar en gemenskap.

Inom ramen för Jordiga broar får bland annat skolklasser och ungdomar med lättare utvecklingsstörning lära sig mer om odling. Pengarna till projektet kommer från Haninge kommuns klimatmiljon och syftet är inte bara att skapa en social gemenskap, utan även miljöaspekten är viktig.

– Att bekanta sig med grödor och att själv börja odla gör att det växer fram frågor kring konventionell och ekologisk odling. Det är ett sätt att höja medvetenheten, säger Caroline Alsterhed. Sedan har vi även perenna växter som lockar till sig pollinerare, och där kan vi se en jättestor skillnad i antalet humlor och bin. Det blir en grön korridor, där gör vi en insats direkt på plats.

Hon menar att närodlat också är en rättvisefråga.

– Vi är beroende av odlingar på mark i andra länder, mark som borde användas av människor som bor där, inte för att producera mat åt oss. Vi ser det som självklart att vi ska ha kaffe och bananer på bordet, till vilket pris som helst, året runt.

När vi går för att titta på planteringen visar det sig snabbt att bilden av odlingen som en plats för möten stämmer. Vi hinner knappt komma utanför dörren innan förbipasserande stannar till och pratar. Inifrån huset kommer Rickard Andersson som ingår i något som kallas servicegruppen. Han berättar att han gillar att odla chili och vill bli fotograferad.

– Många som deltar i dagverksamheten här bor på gruppboenden. Det är kul att se att de börjar odla hemma efter att ha varit här, säger Caroline Alsterhed.

På lotten finns en blandning av blommor, prydnadsväxter och grönsaker. Odlingen ligger längs en gångväg nära centrum, men ändå har den inte utsatts för nästan någon skadegörelse. En förklaring är att de boende känner att den tillhör dem, menar Caroline Alsterhed.

– Här i området krossas det rutor var och varannan helg, och när vi började med det här bara fnös folk och sa att det inte skulle gå. Nu kommer samma människor fram och säger att det är fantastiskt att det får stå kvar.