Den ojämställda mediebranschen | Göteborgs Fria
Kajsa Persson

Fördjupning


Kajsa Persson
  • Det är inte bara i fördelningen av utrymme mellan kvinnor och män som ojämställdheten skiner igenom. Artikelserien ”Politikens prinsessor” i Svensk Damtidning fick stark kritik för att kvinnor i politiken får prata barn och privatliv istället för just politik. Men även i dagstidningarna förekommer stereotypa skildringar, och att kvinnor och män får uttala sig om olika frågor är tydligt i undersökningen ”Who makes the news”.
  • Ulrika Facht, Nordicom: "Det ser likadant ut för de nordiska länderna, det är fler män som har fasta tjänster och fler kvinnor som arbetar deltid."
  • Amanda Lundeteg, vd för Allbright: "Har man väldigt många av ett och samma kön på ledande positioner så påverkar det vilka som får synas, och vem som får uttala sig om vad. Jag tror definitivt att fler kvinnor skulle ha en positiv effekt på hur vi gestaltar kvinnor och män i media."
  • Maria Edström, Nordicom: "Om du är på en helt mans- eller kvinnodominerad arbetsplats så tänker du kanske att det här borde vi göra något åt, men eftersom det är så numerärt jämställt på redaktionerna ser man det kanske inte på samma sätt."
Göteborgs Fria

Den ojämställda mediebranschen

Inne på redaktionerna är det ungefär lika många kvinnor som män som jobbar. Journalistiken är numerärt en av Sveriges mest jämställda branscher. Men har vi blivit blinda för resten på grund av det? För på pengarna sitter männen, det är också de som håller i ord­förandeklubban i styrelserna och fler män än kvinnor är chefredaktörer. Och inte minst – de nyheter som publiceras domineras av män.

Medier är ofta bra på att hänga ut företag med ojämn könsfördelning i styrelser eller på ledande positioner. En snabb sökning på internet visar rubriker som ”Klonade män i bolagens styrelser” (DN 2013) och ”Tunga sfärer ratar kvinnor i styrelser” (SvD mars 2013).

Journalistiken är numerärt sett en jämställd bransch. 2011 bestod hälften av yrkeskåren av kvinnor, enligt boken Svenska journalister. Men ser man till de som faktiskt styr tidningarna, och tidningarnas innehåll, ser det inte lika ljust ut. Bland Sveriges 20 största dagstidningar har 13 en man som chefredaktör. Även när fler chefspositioner räknas in, som nyhetschefer och redaktionssekreterare, är män något överrepresenterade.

Än värre ser det ut om man går högre upp, till styrelserna bakom bolagen som äger de största tidningarna. Där besluten om pengarna fattas är endast 31 procent av de ordinarie ledamöterna kvinnor, och endast i en av de åtta styrelserna är en kvinna ordförande.

Kunskapscentret Nordicom i Göteborg gör kontinuerligt undersökningar om kön och media, och Ulrika Facht arbetar med statistik och analys på Nordicom.

– Tittar man på antalet journalister som är medlemmar i Journalistförbundet så är det väldigt jämnt, men ju högre upp i hierarkin man kommer desto mer män. Man tänker kanske ändå att media ska vara medvetna men de är inte bättre än någon annan, säger hon.

 

Männen sitter på makten

Under mediedagarna i Göteborg i mars höll Nordicom ett seminarium under rubriken ”Gender Balance in Nordic Journalism”. Där presenterades statistik för de nordiska länderna för att öppna för diskussion om likheter och skillnader – och varför det ser ut som det gör. I undersökningen visar det sig att både Sverige och Finland har en relativt hög andel kvinnliga chefredaktörer, medan Norge och Danmark ligger sämre till.

Maria Edström är forskningskoordinator och projektledare för projektet Medier och kön på Nordicom. Hon berättar varför hon tycker att det är viktigt med undersökningar av detta slag.

– Det finns ju något slags enighet om att medierna spelar roll för hur det står till med jämställdheten i samhället. Nu är det nästan 20 år sedan konferensen i Peking då alla FN-stater gemensamt beslutade att öka kvinnors deltagande i media och att motverka stereotyper. Men hur har det egentligen gått?

Något helt tydligt svar finns det inte, även om många redaktioner har blivit mer medvetna om vilka som kommer till tals i nyheterna till exempel. Det ska vi återkomma till lite längre fram.

Maria Edström säger att en viktigt fråga att diskutera är vilket ansvar medierna faktiskt har.

– Medierna tycker ofta att de står bredvid och skildrar samhället, inte att de är en del av samhället. Och om det då är så att medierna har blivit mer jämställda, är det för att samhället i övrigt har blivit mer jämställt eller är det att de faktiskt har gjort något åt det? Är medierna en bromskloss eller påskyndare av jämställdhet?

 

Mycket prat och lite verkstad

Medierna är inte ensamma om att ha en ojämställd representation i toppskikten av bolagen. Stiftelsen Allbright arbetar för att fler bolag ska rekrytera kvinnor till ledande positioner och till styrelser. De sammanställer varje år en svart lista på företag med mansdominerade ledningsgrupper. Av 253 börsnoterade bolag är det i år 82 stycken som helt saknar kvinnor i sin ledningsgrupp.

Amanda Lundeteg, vd för Allbright, säger att strävan efter jämställda styrelser och ledningsgrupper framför allt är viktig ur två olika perspektiv.

– Det ena är lönsamhetsperspektivet, att ta till vara all potential inom ett bolag och inte bara se halva delen som kompetenta. Då tar man också till vara alla tillväxtmöjligheter och det borde absolut ligga i företagens intresse. Det andra handlar om att det är helt grundläggande utifrån ett rättviseperspektiv, att alla ska ha samma möjlighet att nå sin fulla potential och göra karriär.

– Medierna utger sig för att vara moderna och ligga i framkant. Man har en bild av att man pratar mycket jämställdhet och att det finns en medvetenhet. Men media är bättre på att prata än att vara.

 

Könsfördelning svensk dagspress 2013

Grafik (pdf)

 

Skillnader i mediebranschen

Liksom i samhället i stort, skiljer sig också journalisters arbetssituation åt beroende av kön. Deltid, vikariat och projektanställningar är vanligare för kvinnor än för män.

– Det ser likadant ut för de nordiska länderna, det är fler män som har fasta tjänster och fler kvinnor som arbetar deltid, säger Ulrika Facht på Nordicom.

Enligt Nordicoms undersökning finns också en viss skillnad mellan landsortspress och storstadstidningarna i Sverige. Inom landsortspressen är andelen kvinnliga chefredaktörer 43 procent, medan storstadspressen ligger på 30 procent. Då har 96 olika tidningar med utgivning 3­–7 dagar i veckan undersökts. Men det behöver inte ha något att göra med att medvetenheten skulle vara högre utanför storstäderna.

– I landsortspressen finns det en del tidningar, som Dalarnas tidningar, som sitter på många titlar. Vi har räknat varje titel där även om det är samma chef­redaktör, så det har ju lite med strukturen på tidningsgrupperna att göra. Storstadstidningarna har ofta bara en titel, säger Ulrika Facht.

Nordicom har inte bara undersökt journalistiken utifrån könsuppdelad statistik, utan även dataspelsbranschen, reklambranschen och filmbranschen. ­Maria Edström säger att det ser ganska olika ut mellan olika branscher inom media, både vad det gäller jämställdhet och hur man arbetar med den.

– Filmbranschen, till exempel, har blivit ganska bra på att systematisk granska sig själva. Det förs statistik både i Sverige och Norge, och de har tydliga jämställdhetsmål.

Kanske är det så att journalisterna som gärna, och med rätta, ropar högt om andra ojämställda branscher, glömmer bort sig själva?

– Om du är på en helt mans- eller kvinno­dominerad arbetsplats tänker du kanske att det här borde vi göra något åt, men eftersom det är så numerärt jämställt på redaktionerna ser man det kanske inte på samma sätt, säger Maria Edström.

Även radioprogrammet Medierna i P1 har uppmärksammat dagstidningarnas ojämställdhet genom att granska styrelserna för de största tidningarna. Som exempel lyfter de bland annat Aftonbladet som endast hade en kvinna i sin styrelse – som nyligen blivit utsedd av arbetstagarorganisationen. Dessförinnan var det bara män.

Raoul Grünthal, styrelseordförande, svarar på kritiken:

”Fokus har legat på hur det ser ut i ledningsgrupperna i de olika företagen och då kanske det har varit för lite fokus på styrelserna. Det kan vara en förklaring, men det är ingen ursäkt.”

Maria Edström ser positivt på att de tar åt sig av kritiken.

– Det var ju inte så att de försvarade hur det såg ut. Då har en enkel räkning ändå någon effekt.

 

Vilka kommer till tals?

Att uppmärksamma hur det ser ut, bakom de numerärt sett jämställda journalisternas arbetsplatser, är ett av syftena med den här typen av undersökningar.

– Sedan är det naturligtvis upp till varje medieaktör att göra sina egna val, men man kanske ska vara medveten om varför man gör dem i alla fall. På något sätt går det framåt. Detta är ett första steg – att samla jämförbar statistik. Nästa steg är att se vilket innehåll medierna producerar, säger Maria Edström.

Och när det kommer till innehållet finns det definitivt problem. År 1994 togs initiativet till Global Media Monitoring Project, GMMP, som sedan dess har gjort fyra undersökningar under titeln ”Who makes the news?”. I januari 1995 genomfördes den första undersökningen där 71 länder deltog. Rapporten publicerades i samband med FN:s fjärde världskonferens i Peking i september samma år. Radio, tv och tidningar hade granskats i alla de deltagande länderna under en dag. Inslagen kodades efter vilka som deltog, både som journalister och som intervjupersoner.

Resultatet visade stora skillnader mellan andelen kvinnliga journalister och andelen kvinnliga intervjupersoner. 43 procent av journalisterna, där reportrar, nyhetspresentatörer och nyhetsfotografer inkluderas, var kvinnor. Här räknas dock bara de som ”syns” på något sätt i rapportering – i bild, med sin röst eller som byline under en artikel eller en bild, inte redaktörer och chefer. Men 43 procent är trots allt ganska nära Sveriges jämna könsrepresentation inom journalistbranschen.

Men när det kommer till vilka som intervjuas eller blir omskrivna – nyhetssubjekten – är bilden en annan. Endast 17 procent av nyhetssubjekten var kvinnor år 1995. Helt enkelt: kvinnor gjorde mycket nyheter, men de handlade sällan om kvinnor. Ett tydligt exempel på detta är Indien, där över 70 procent av journalisterna var kvinnor, vilket utan tvekan var landet med högst andel kvinnliga journalister. Trots det låg de bland länderna med lägst andel kvinnliga intervjupersoner, endast 10 procent.

Sverige var inte med i denna allra första undersökning, men genomsnittet i Västeuropa var 37 procent kvinnliga journalister. Andelen kvinnliga intervjupersoner var också sämre än det globala genomsnittet, endast 16 procent. Det fanns också skillnader mellan de olika medierna. Andelen kvinnliga journalister vad betydligt högre inom radio och ­tv än tidningar. Vad det gäller intervjupersoner var skillnaderna mindre, men ändå något högre i tv än i radio och tidningar.

Fem år senare, i nästa undersökning, var resultaten snarlika. 18 procent av nyhetssubjekten var nu kvinnor i de 70 länder som deltog. I denna undersökning ställdes också frågan ”Väljer kvinnliga journalister fler kvinnliga intervjupersoner?”. Och det finns ett samband, även om det i procent inte gör så stor skillnad. I nyheter producerade av kvinnor var 24 procent av nyhetssubjekten kvinnor, i jämförelse med 18 procent totalt sett. Sverige, som deltog för första gången, hade ett genomsnitt på 31 procent kvinnliga intervjupersoner.

 

Långt kvar till jämställt innehåll

Vi hoppar fem år till framåt i tiden, till år 2005. Nu deltog 76 länder i projektet och i rapporten konstateras det besviket att inte mycket har hänt – nu heller. ”Det sägs ofta att nyheter är en spegling av världen. Men GMMP 2005 visar att det inte är så. Världen vi ser genom nyheterna är en värld där kvinnor är mycket mer osynliga”.

Bara 21 procent av inslagen eller artiklarna handlar nu om kvinnor, eller har kvinnliga intervjupersoner. För varje kvinna går det fem män, i en värld där 52 procent av befolkningen beräknas vara kvinnor. I Sverige har det till och med gått åt andra hållet, om än bara med en knapp minskning till 30 procent kvinnliga nyhetssubjekt.

I november år 2009 genomfördes den senaste undersökningen. Då hade urvalet av deltagande länder ökat markant, till 108 stycken. Ytterligare en liten ökning i förekomsten av kvinnor som nyhetssubjekt har också skett, upp till 24 procent. Mellan år 2000 och år 2010 har det alltså skett en ökning med 6 procentenheter. Fortsätter det att öka i samma takt kommer det att ta över 40 år tills det blir jämställt, enligt GMMP.

Men i Sverige har andelen kvinnliga nyhetssubjekt legat ganska stilla, och var i senaste undersökningen 32 procent.

– Sverige låg bland de bästa i världen, men samtidigt har vi ju långt kvar, och det var många länder som låg på ungefär samma nivå, säger Maria Edström.

Kanske är det likadant där som med blindheten inför de ojämställda styrelserna. Vi tror bättre om oss själva, än vad vi faktiskt är. Undersökningen kommer att uppdateras igen under nästa år, och det återstår att se om mer har hänt till dess.

Samtidigt har andelen kvinnliga journalister legat relativt konstant de senaste 15 åren. År 1989 bestod journalistkåren i Sverige till 66 procent av män, men redan 10 år senare var siffran nere på 52 procent. Men hur stor roll spelar de som skriver nyheterna för vilka som representeras? Och vilken roll spelar cheferna för vilka som kommer till tals i medierna?

– Har man väldigt många av ett och samma kön på ledande positioner påverkar det vilka som får synas, och vem som får uttala sig om vad. Jag tror definitivt att fler kvinnor skulle ha en positiv effekt på hur vi gestaltar kvinnor och män i media, säger Amanda Lundeteg.

 

Kvotering eller ej?

Men även om det har stått relativt stilla vad det gäller hur många kvinnor och män som kommer till tals i media, är det något som får mer uppmärksamhet.

– Väldigt många redaktioner har nu rutiner på att räkna män och kvinnor i sitt innehåll och kolla på representationsfrågor till exempel. Men det finns fortfarande där, att man tänker ganska könsstereotypt. Till exempel om man pratar om arbetsplatsskador tänker de flesta på industrier och inte på de som sitter i kassan, säger Maria Edström.

Också Amanda Lundeteg tror på att det där med enkel räkning är ett stort steg på vägen. Som exempel lyfter hon fram tidningen Dagens ETC, som varje dag redo­visar hur många män respektive kvinnor som har kommit till tals. Efter fyra veckor med dagstidningen räknade de ut att 48 procent av personerna som kom till tals var kvinnor.

– Det kan alla tidningarna göra och då skulle de också sätta press på varandra, säger hon och fortsätter:

– Sedan handlar det om att granska den egna organisationen. Lever vi som vi lär? Har man inte en jämställd ledningsgrupp eller styrelse, sätt mål och jobba mot det. De företag som lyckas är de som sätter tidsbestämda mål.

Hon poängterar också vikten av att det är den högsta chefen som står bakom det, vd eller styrelseordförande.

– Det är jättevanligt att det skickas över på någon annan, till exempel en hr-chef som får stånga sig blodig.

Att lösningen på problemet med ojämställdhet är att rekrytera fler kvinnor till chefspositioner, ledningsgrupper och styrelser är inte så svårt att räkna ut. Svårare är frågan på vilket sätt det ska göras. Det alltid lika kontroversiella förslaget om kvotering tror Amanda Lundeteg inte är rätt väg att gå.

– Det riskerar att bli en kosmetisk sifferlösning. Kvinnor hamnar i styrelserna men inte i ledningsgrupperna och de får inte ordförandeklubban. Bolagen måste börja jobba med jämställdhetsintegrering, varenda företagsledare ska ha kunskap om hur normer, stereotyper och strukturer påverkar oss.

Allbrights egen metod handlar mycket om goda och avskräckande exempel.

– Vi tror mycket på skampålar, och vi märker ju att företagen reagerar. Det är varje företagsledares mardröm att hamna på en svart lista.

Fakta: 

Kvinnliga chefredaktörer i Norden

  • Sverige: 42 procent
  • Finland: 37 procent
  • Danmark: 16 procent
  • Norge: 10 procent
  • Island: 0 procent

Siffrorna bygger på dagstidningar, inte gratistidningar, och i Danmark är det de tolv största som finns representerade. På Island finns endast två dagstidningar att prenumerera på. (Uppgifter från 2013/2014.)

Källa: Nordicom

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

”Det politiska intresset är större än någonsin”

Med ett år kvar till nästa val och en sommar som varit allt annat än politiskt stabil är frågorna många. Fria samtalar med statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, ledare för det svenska valforskningsprogrammet, om ökad väljarrörlighet och det ökande politiska intresset.

Fria.Nu

© 2018 Göteborgs Fria