Så var sista delen av Svt:s Fittstim – min kamp sänt med Belinda Olsson i möte med ännu en radda av kända medelklasstanter. Det måste ha varit rena konststycket att göra en tredelars programserie om feminism som så konsekvent lyckats ignorera de flesta brännheta frågor som sysselsätter feminister i dag. I värsta fall har programserien gynnat feminismens backlash (den som Olssons kändisvänner inte känt av), eller så har den (vilket jag hoppas) fått fler att inse allvaret: kampen för jämställdhet, liksom all annan jämlikhet, är långt ifrån vunnen.

Alla frågetecken kring feminismens mening och om den gått för långt kan dock rätas ut ganska enkelt, med fakta. Allt talar för att behovet av feministiska analyser och strategier är lika stort nu som någonsin tidigare. Det könsbaserade och det sexualiserade våldet är bara ett par av flera mätbara parametrar, som Sveriges television glömde. Om Olsson haft något som helst intresse av att belysa riskerna med att födas utan penis i dagens Sverige hade hon kunnat kolla upp lite statistik genom bland annat Brottsförebyggande rådet (Brå), vilket hon valde att inte göra.

Men om hon ändå hade gjort det, skulle hon bland annat fått veta att det i Sverige sker omkring 100 våldtäkter varje dag, året om. Av de 36 000 våldtäkter som sker årligen anmäls ungefär 6 000, varav mindre än 200 leder till fällande dom (eftersom de flesta fall inte ens prövas av domstol).

Om Olsson hade uppmärksammat den inte helt oansenliga risken att våldtas i dagens Sverige, där feminismen misstänks ha gått för långt, hade hon kanske också lärt sig att många våldtäktsmän frias i rätten eftersom ett nej inte är ett nej och samtycke är en mycket kontroversiell fråga i svenska domstolar. Istället för att fokusera på själva våldtäkten lägger rätten ofta stor vikt vid offrets klädval och beteende. Många sexualbrottsoffer utsätts också för otroliga personangrepp som har föga att göra med övergreppet. Det ligger, med andra ord, i svensk (rätts)kultur att fria våldtäktsmän och skuldbelägga sexualbrottsoffer. Och det är både domstolsväsendet och allmänheten som bär upp denna kultur, kanske just för att den inte uppmärksammas och diskuteras tillräckligt. Olsson hade chansen att uppmärksamma problemet, i bästa sändningstid, men tog den inte.

Om Olsson vidare hade velat veta vilka fler risker – förenade med livsfara – som det innebär att vara kvinna i Sverige, så hade hon kunnat belysa lite modern mordstatistik, vilket hon valde att inte göra. Men om hon ändå hade gjort det, skulle hon ha sett att ungefär varannan vecka mördas en kvinna av en man som hon har eller har haft en relation till. I de flesta av fallen är paren kända hos myndigheterna sedan tidigare eftersom morden föregåtts av upprepade hot och misshandel. Låter konstigt, eller hur?

Nej, inte om man ser till hur misshandlade kvinnor som försöker bryta med en man de har barn med behandlas. Myndigheternas bristande resurser och inkompetens i familjevåld och riskbedömningar leder ofta till att hotade kvinnor – även efter separationen – tvingas träffa sin plågoande vid varje umgängestillfälle mellan far och barn.

Här hade Olsson, om hon velat vara lite kritisk, dessutom kunnat ifrågasätta det faktum att en man som går så långt att han mördar sina barns mor ändå kan få vårdnaden – i fängelset. Det är inte ens ovanligt, däremot är det kanske lite unikt för Sverige?

Sverige utmärker sig även ur flera aspekter när det kommer till att ta hänsyn till förövarnas istället för de utsattas behov. Till exempel kan en dömd pedofil behålla umgänget med sitt barn i fängelset. Det finns till och med prejudikat om att det kan vara för barnets bästa.

Visst finns det feminister som kämpar, men Olsson valde att inte träffa dem. Om Olsson till exempel hade kontaktat Föreningen Storasyster, som kämpar mot sexualiserat våld, hade hon också fått veta att många barn och unga som utsätts för sexuella övergrepp tvingas tillbringa mycket tid med sina förövare under lov och högtider. Varje år vänder sig över 10 000 minderåriga till någon av landets tjej- och ungdomsjourer och den vanligaste anledningen är just sexuella övergrepp.

Är det feministiskt relevant? Jo, för 98 procent av förövarna bakom sexualbrotten mot kvinnor och barn är män, vilket visar att det inte är vilken brottslighet som helst. Så nej, feminismen har inte gått för långt i Sverige, tvärtom. Det jämställda och jämlika Sverige är däremot en myt som Sveriges television hjälper till att sprida.

Jag undrar vad som kommer härnäst. Kanske en programserie där före detta antirasister kåserar lite löst och ledigt kring det mångkulturella samhällets problem? Eller, varför inte, ett program om hur tillgängligheten för funkis-personer gått för långt?

Allt är möjligt i ett medielandskap som sparkar neråt istället för att granska verkliga orättvisor och maktstrukturer. Men, vi har i alla fall tur att det finns alternativa medier som belyser problem som kvinnor och män, barn och gamla, religiösa och kulturella minoriteter, funkis- och hbtq-personer möter i vardagens Sverige, det ignoranta och insnöade.