Bokstavsbarn – dömda att misslyckas? | Göteborgs Fria
Nette Enström, inledarskribent.

Inledare


Skolan

Fria Tidningen

Bokstavsbarn – dömda att misslyckas?

ör barn med särskilda behov och begåvningar är utanförskap mer regel än undantag.

Påtagliga, yttre och konkreta, skillnader säger inget om mänskliga kvaliteter. Det är de flesta överens om i dag. När det däremot gäller olika sätt att vara, uppleva och relatera till världen, slutar toleransen och – väldigt ofta – viljan att förstå. Vi gillar olika, till en viss gräns. För barn med särskilda behov och begåvningar är utanförskap mer regel än undantag. Och problemen börjar eller förvärras redan i grundskolan. I Skolinspektionens årsrapport för 2014 riktas vass kritik mot hur landets skolor sköts och särskilt allvarligt är det bristande stödet till elever med särskilda behov.

I genomsnitt har en till två elever i varje skolklass neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), även så kallade bokstavsdiagnoser. Dit räknas ADHD/ADD, autism/Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och OCD (tvångssyndrom), liksom ibland även dyslexi, dyskalkyli, språk- och talsvårigheter. Det är inga sällsynta diagnoser, men ändå saknar de flesta av landets skolor kompetens för att möta de elever som bär dem, vilket delvis är en konsekvens av att NPF inte ingår i utbildningen för skolledare och lärare. Den bristfälliga specialpedagogiken i kombination med röriga skolmiljöer och stora barngrupper, inadekvata läromedel och otillräckliga resurser, kan vara förödande för vilket barn som helst. För ett barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är det katastrof.

Enligt Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, upplever många elever skolan som ett enda långt trauma som de lämnar med mycket dålig självkänsla. Hemmasittande och oavslutad skolgång, liksom mobbing och utfrysning, är vanliga erfarenheter för elever med olika funktionsvariationer. Även Handikappförbunden kritiserar skolan för att försumma barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Majoriteten av eleverna klarar inte kunskapsmål de har kapacitet för och många far så illa av okunniga pedagoger, och en allmänt oanpassad skolmiljö, att de varken orkar med sina studier eller livet i övrigt.

Det finns så klart fall som bryter mot den här bilden, men både intresseorganisationernas och Skolinspektionens kritik vittnar om en brutal verklighet. Skolan cementerar utanförskap. Skolan befäster och reproducerar ojämlikhet. Risken att råka ut för psykisk ohälsa, ofrivillig ensamhet, destruktiva relationer och begå självmord ökar flerfaldigt för personer med neuropsykiatriska problem. Så gör även missbruk och kriminalitet; en stor andel av landets fängelseinterner har bokstavsdiagnoser.

För att förebygga utslagning senare i livet är skolan den kanske viktigaste samhällsinstitutionen. Och för ett barn kan den betyda hela världen. Där finns sammanhang och gemenskap, eller utanförskap. Där avgörs vem som får vingar, eller vingklipps.

Inför omvalet i mars hänger resurserna som de rödgröna lovat till skolan i luften, men huruvida visionen om ”en skola för alla” snart ska kunna förverkligas känns mer osäkert än någonsin eftersom ett nyfascistiskt parti blivit stort nog att utmana den svenska demokratin. Den fascistiska ideologin är ett hot mot samhället i stort och mot alla som inte passar in specifikt, även om liberaldemokratiska stater lyckas bra med systematisk exkludering av normavvikande personer och grupper på egen hand också. Det sistnämnda visas särskilt tydligt i det svenska utbildningssystemet.

© 2020 Göteborgs Fria