På skrivarskolor och litteraturvetenskapliga institutioner runt om i landet poängteras gång på gång att en författare inte är sin text. Det förutsätts att läsaren förmår skilja på en skönlitterär text och den biografiska person som hållit i pennan och skrivit. Och visserligen så tror nog inte många att författaren Bret Easton Ellis är en kallblodig mördare, som den man han beskriver i American psycho. Ändå kryllar litteraturhistorien – och vår samtid – av tolkningar som säger det motsatta. En författare är sin text. Ännu hellre om författaren, av ett eller annat skäl, använder sitt riktiga namn i texten. När gränserna blir flytande, och inte så knivskarpa som i fallet med American psycho, vacklar också synen på författaren som frånskild sin text. Delvis kring det ämnet kretsar Ingrid Elams bok Jag. En fiktion.