Den senaste i raden av skandaler för Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist blev en för mycket. Styrelsen (vars ordförande Christina Johansson (M) nu själv ifrågasätts för sin VD-post i ett utbildningsföretag med AF som potentiell kund) drog tillbaka sitt förtroende. När Bermudez-Svankvist envist vägrade att själv avgå, tvingades regeringen oceremoniellt att ge henne sparken, eller egentligen omplacera henne till den så kallade Elefantkyrkogården för avsatta generaldirektörer.

Aftonbladets Eva Franchell återger anonyma uppgifter om att Bermudez-Svankvist hoppats på direkt stöd från Fredrik Reinfeldt bakom ryggen på det ansvariga statsrådet, Hillevi Engström. Någon bekräftelse på det har inte kommit och lär inte komma, men förklaringen bakom är intressant: generaldirektören räknade med stöd som tack för att hon lojalt genomfört regeringens politik och också tagit medialt stryk för denna i ministrarnas ställe.

Teorin pekar på en intressant del av bakgrunden till avgången: AF och föregångaren AMS är en politiserad myndighet i högre grad än någon annan. Länge betraktades bakgrund inom socialdemokratin eller LO som nästintill obligatoriskt för chefsposterna, vilket skildras bland annat i tidigare byråchefen Ragnar Thourssies bok Elefantsjukan. Den borgerliga regeringens omorganisation där AMS blev till AF handlade antagligen till stora delar om att bryta upp den socialdemokratiska dominansen över organisationen.

Bermudez-Svankvist representerade en ny typ av chef inom organisationen: istället för den korrekta, diskreta byråkraten med gedigen bakgrund (eller annorlunda uttryckt: gedigna kontakter), en outsider, en ”karismatisk ledare” som gillade att synas i media och som har anammat coach- och föredragshållarvärldens käcka terminologi och löften om snabba resultat. Det gick i linje med alliansens ambition att också bryta med exempelvis den tidigare svenska traditionen med grundliga utredningar och istället snabbt driva igenom lagar efter mer informella förberedelser.

Organisationens uppgift hade dock redan tidigare förändrats; från att under arbetskraftsbristens tid förmedla arbeten och höja arbetslösas kompetens, till att kontrollera arbetslösas jobbsökande – i ett internt dokument från 2004 talas det rentav om att upprätthålla ”en hög sökaktivitet för att motverka inflationsdrivande löneökningar” – och anvisa dem till åtgärder vars huvudsakliga funktion är att vara obehagliga. Att ”konfiskera de arbetslösas tid”, som det sägs i Långtidsutredningen. Men den officiella uppdragsbeskrivningen ändrades i mycket mindre mån. Det skapade ett unikt stort glapp mellan retorik och verklighet, något som i sin tur fått konsekvenser för organisationen.

Den tidigare arbetsförmedlaren Jan Malmsten beskriver i sin bok Dömda en intern kultur där de anställda förutsätts omfamna alla nya politiska direktiv och varje ny ”metod” som blivit på modet utan ifrågasättande. Arbetslösa klagar ofta över den kontroll de utsätts för från AF:s sida, men även arbetsförmedlarna själva befinner sig under ett stort mått av kontroll. Varje kontor har strikt fastställda mål och det första de anställda ser när de slår på sina datorer är siffror som blinkar grönt, om de uppnåtts, eller annars rött. Det har i sin tur lett till en tradition av manipulerande med statistik – ”bra registervård”, som en förmedlare uttrycker det i en studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU).

Det är i det perspektivet man får se Bermudez-Svankvists omvittnade auktoritära inställning till personalen och särskilt till facket. I sin bok Management by love skriver hon att ”ordet fackförening är bannlyst”. Den ytterligare skärpningen av arbetsmarknadspolitiken under den borgerliga regeringen krävde en ytterligare skärpning av den interna kontrollen, som i sin tur skapat konflikter. Konflikter som kanske också kan ha något att göra med att media fick nys om de skandaler som blev den direkta orsaken till hennes avgång.