• Sambatrummor inledde manifestationen ”Nej till polisvåld och vandalisering – Husby kräver respekt”.
  • ”Många vill ha förändring. Samtidigt känns det ibland som att vi tar ett steg framåt och två bakåt”, säger Esmat Yasayeri. 
  • Efter sju år som arbetslös börjar Hoshyar Dewali tappa tron på systemet. ”Politikerna pratar om satsningar hit och dit, men jag ser inte någon förändring”, säger han. 
  • Mohamed Haji Farah från Järva Föräldraallians krävde jobb åt förortens ungdomar på onsdagens manifestation mot våldet i Husby. 
  • Det är lätt att säga att lärartätheten är högre här i Husby än i Danderyd, men man måste också titta på behoven, säger Leo Ahmed (V).
  • ”Alla måste få en chans, oavsett hur man ser ut, var man kommer ifrån eller var man bor”, säger Alejandra Arayas, som bott i Husby sedan 1985. 
Stockholms Fria

”Reinfeldt borde ha kommit hit”

Oro och vrede präglar Husbybornas reaktioner på veckans nattliga bränder och våld. Många upplever att stadsdelen och dess invånare försummas. Samtidigt finns en vilja till förändring och en stark känsla av gemenskap.

– Så här illa har det aldrig varit förut.

Orden är Alejandra Arayas. Hon sitter på en bänk medan två av hennes döttrar leker i sandlådan intill.

– Det här är första gången vi känt att vi måste gå in och låsa dörren, säger hon.

Alejandra har bott i Husby sedan hennes familj kom från Chile 1985. Men efter flera nätter med stenkastning, bränder och skadegörelse har hon till och med funderat på att flytta, för döttrarnas skull.

– Men samtidigt känns det fel. Jag växte upp här och har inte blivit en dålig människa för det, säger hon.

Polisens dödsskjutning av en 69-årig man den 13 maj har pekats ut som den tändande gnistan till oroligheterna i Husby. Poliserna ska ha upplevt sig hotade av mannen, som var beväpnad med kniv. Men insatsen väckte kritik – inte minst efter att tidningen Norra Sidan avslöjat att flera av detaljerna i polisens första version av händelsen inte stämde.

Alejandra vill inte skylla våldet på polisen, men tror att ansvaret finns på båda sidor.

– Man har ingen respekt utan man kallar varandra saker, apjävlar och allt det där som man har hört att polisen kallat ungdomarna, säger hon.

Hon menar att ansvaret ligger på en vuxenvärld som gett upp, som varken lyssnar eller ställer krav.

– Jag tror att politikerna måste satsa mer, på ungdomarna, på de arbetslösa. Alla måste få en chans, oavsett hur man ser ut, var man kommer ifrån eller var man bor. Jag tror att ungdomarna känner sig frustrerade, att ingen tar dem på allvar, säger hon.

Utanför Tempo-butiken sitter Abbe och Abdi, båda 15 år gamla. De pratar i mun på varandra när de talar om händelserna.

– Det är inte bra det, de förstör sina egna områden. Men det är polisens fel. De dödade den där 69-årige mannen. Han hade bara en kniv, en full gamling, varför kunde de inte gripa honom? säger Abbe.

Båda hävdar att de sett polisen misshandla oskyldiga.

– De har dragit pistoler mot 13-åringar. De slog en mamma som var ute med sina barn. De släppte sina hundar, en stor hund attackerade ett litet barn. De skulle aldrig bete sig såhär i innerstan, bara mot oss i förorten. De är rasister, säger Abdi.

– Och de här personerna som har gripits, det är bara folk som kollat på. De kan inte gripa dem som verkligen gör saker, så de tar andra bara för att slippa kritik, säger Abbe.

De intygar gång på gång att de har sett allt med egna ögon. Men sedan skyndar sig Abbe att tillägga:

– Vi har inte varit inblandade. Vi har bara varit ute och tittat, säger han.

I ett inlägg på facebook vänder sig en brandman till de som kastat sten mot hans bil under natten: ”Som tur var träffade du inte vår chaufför, han kunde köra oss därifrån och han kunde lämna sin son på dagis i morse. … Jag har också en familj som vill träffa mig igen, precis som du.”

Våldet fördöms, av politiker liksom av de flesta jag talar med i Husby. Samtidigt kan ingen blunda för ironin: att det verkar krävas brinnande bilar för att någon ska bry sig om deras verklighet. Fler spaltmetrar har skrivits om växande klyftor och segregation än under ett helt år.

Leo Ahmed ler uppgivet när jag för saken på tal.

– Jo, så är det ju. De senaste dagarna har vi blivit nedringda av journalister. Men varje gång ungdomarna här ute gör något bra så försöker vi förgäves få dem att komma, säger han.

Han är ersättare i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd för Vänsterpartiet och ser – föga förvånande – veckans händelser som ett misslyckande för alliansens politik.

– Jag försvarar inte det som händer. Det är våra bilar, våra barns förskola, som brinner. Men samtidigt kan jag förstå ungdomarnas frustration. Jag är säker på att de har den här känslan av att ingen bryr sig i bakhuvudet, säger han.

Vänsterpartiets tal om ”social nedrustning” avfärdas av ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (M) som absurt. ”Ingen tror väl rimligen att en kommun bara ignorerar vissa stadsdelar när budgeten läggs?” skriver han i ett pressmeddelande, och radar upp exempel på ungdomsverksamhet i Rinkeby, Husby och Tensta. Men Leo Ahmed håller inte med om att oppositionen svartmålar förorten.

– Det är lätt att säga att lärartätheten är högre här än i Danderyd, men du måste också titta på behoven. De har renoverat biblioteket här i Husby men det i Akalla, där jag bor, har lagts ner. Husby-badet är stängt på sommaren nu. Bredbyskolan i Rinkeby ska stänga, och nu har vi fått brev hem om att alla som sökt Akallaskolan i höst inte kommer att få plats. Men det känns kanske inte så kul att skicka ett barn som ska börja årskurs sju till någon annan stadsdel.

Att bilda sig en egen uppfattning är inte helt lätt, men den som försöker kan lära sig ett och annat om Stockholm i dag. Till exempel att ett bibliotek anses viktigt om det kommer upp i minst 20 000 besök per år, och att det i Akalla lades ner för att andra bibliotek ska utvecklas och därmed ”nå fler Stockholmare.” Eller att den offentliga vårdcentralen i Husby stängdes för att ”samla vårdresurserna”, bara för att kvickt ersättas av en privat – men lika skattefinansierad – vårdcentral.

En sak är säker: många Husbybor upplever att deras stadsdel behandlas styvmoderligt.

– Det känns som att mycket försvinner härifrån. De stängde vårdcentralen, det finns ingen tandläkare längre. Nu måste man åka till Kista eller Akalla, säger Alejandra Araya.

Varför tror du att det är så?

– Säg det, kanske för att det finns så många invandrare här?

På torget hålls en manifestation. Boende i området turas om att ta mikrofonen och uttrycka sin ilska. Över skadegörelsen och otryggheten, men också över politikernas behandling av deras stadsdelar.

– Våra ungdomar behövs inom vården, inom skolan. Vi kräver jobb för alla våra unga nu, dundrar Mohamed Hagi Farah från Järva föräldraallians, och får applåder av det hundratal personer som samlats på torget. 

19-åriga Esmat Yasayeri, född och uppvuxen i Husby, är kluven till de senaste dagarnas händelser.

– Det är bra att missnöjet bubblar upp till ytan, å andra sidan har det resulterat i fel handlingar. Jag försvarar inte själva våldet, men jag förstår frustrationen och aggressionen bakom det. Det handlar inte bara om den där dödsskjutningen, utan om att vi inte har någonting kvar här längre. Det blir mer och mer misär.

Vad borde politikerna göra?

– För det första komma hit. För att förändra måste de verkligen se hur det är här och lyssna på ungdomarna, för det är vi som är framtiden.

På tisdagens presskonferens slog statsminister Fredrik Reinfeldt fast att Husby är ”på rätt väg.” Och sysselsättningen har faktiskt ökat, om man jämför med det värsta krisåret 2009. Men var femte person mellan 16 och 29 är fortfarande utanför både jobb och studier.

Allt är inte nattsvart. Men det beror på Husbyborna själva, säger Esmat.

– Det finns en växande anda av gemenskap, som verkligen märktes i går kväll när så många gick ut för att förhindra nya upplopp. Många vill ha förändring. Samtidigt känns det ibland som att vi tar ett steg framåt och två bakåt. Vi behöver hjälp. Och Reinfeldt borde verkligen ha kommit hit nu, efter allt som har hänt.

Bara 17 procent av Husbyborna röstade på alliansen i kommunalvalet 2010 medan 83 procent röstade på oppositionen. Men att beskriva Husby som ett ”rött fäste” vore vilseledande. Allra flest röster fick nämligen soffans parti – nästan varannan Husbybo valde att inte rösta alls.

Hoshyar Dewali har röstat i varje val sedan han som 24-åring kom till Sverige 1993. Men efter sju år som arbetslös och tusentals sökta jobb börjar han tvivla på systemet.

– Politikerna pratar om satsningar hit och dit, men jag ser inte någon förändring. Varför ska jag rösta?

Hoshyar har examen som systemutvecklare. I dag arbetar han som diskare, några timmar här och där när arbetsgivaren ringer. Han berättar om högutbildade vänner som jobbar på Clas Ohlson eller som busschaufför. På grund av språket, tror han.

Men du pratar ju flytande svenska?

– Jag pratar så bra som jag någonsin kommer att göra. Men jag kom hit som vuxen så det kommer alltid att höras att jag inte är från Sverige. Det blir en ursäkt för folk att inte anställa mig, säger han.

Han bor snett ovanför bilgaraget som brann den första kvällen. I dag känner han sig inte säker. Samtidigt betonar han att det egentligen inte är ett dåligt område att bo i.

– Vi har bra sammanhållning, gemensamma grillfester, alla hälsar på varandra. Och nu renoveras flera av husen, som du ser. Men många unga är arbetslösa och det bildas gäng. Jag är orolig nästan hela tiden för min dotter som är 12 år, säger han.

– När jag kom till Sverige som politisk flykting ville jag bara överleva, om jag så tvingades leva på bröd och vatten. Nu har jag tre barn och vill bara fly härifrån.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Egypten: "Militären vill se våld"

Intervju

Den egyptiska aktivisten Mariam Kirollos såg fram emot att protestera mot Muslimska brödraskapets styre under massprotesterna den 30 juni i Egypten, men tvingades se revolten kapas av militären och säkerhetspolisen. I dag tillhör hon en försvinnande minoritet som inte känner sig hemma i något av Egyptens djupt polariserade politiska läger.

Fria Tidningen

”Det går inte att bygga en demokrati i det här läget”

Intervju

Nästan två år efter militärkuppen i Honduras fortsätter övergreppen mot oppositionella. Trots det stödjer USA och flera EU-länder aktivt landets regering. Det var Alba Ochoa, representant för den breda folkliga motståndsrörelsen FNRP, starkt kritiskt mot när hon besökte Sverige förra veckan.

Fria Tidningen

"Partierna måste ha en fot i verkligheten"

Intervju

Privata äldreboenden, vinstdrivande sjukhus och konkurrensutsatta skolor. Välfärdsstaten byggs om i rasande tempo. Bara en folklig proteströrelse i förening med partier som står upp för sina värderingar kan vända trenden, menar Camilla Salomonsson från Nätverket för Gemensam Välfärd.

Fria Tidningen

”Politiken skapar sina egna förväntningar”

Intervju

Hans reportagebok Du sköna nya hem har beskrivits som en bitvis thrillerartad skildring av ”grannkrigen” som omgärdar allmännyttans förvandling till bostadsrätter. Fria tidningen träffade Kent Werne för ett samtal om bostadens frånvaro i valrörelsen.

Fria Tidningen

’’Privata banksystem går inte att rädda”

Intervju

När finanskrisen bröt ut hade Los Angeles-advokaten Ellen Brown redan ägnat flera år åt att studera det finansiella systemet. I dag förespråkar hon något så oamerikanskt som statsägda banker – och hoppas att Sverige kan visa vägen.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu