När Gertrud Larssons pjäs Den flygande handläggaren sattes upp av Uppsala stadsteater i fjol rosades den av press och publik. Kan regissör Natalie Ringler med Folkteaterns ensemble upprepa succén i Göteborg?

Inledningsvis får vi återberättat för oss hur Curt Malmborg utsågs till generaldirektör för Försäkringskassan 2005. Tillsammans med sin parhäst, produktionsdirektör Maivor Isaksson, omvandlar han myndighetens arbetssätt; riktlinjer och modeller hämtas från företagsvärlden, man börjar likna Försäkringskassans tjänster med dem som tillhandahålls av snabbmatskedjor, och både de anställda hos kassan och bidragstagarna får snart det svårare ställt.

Riktig skruv tar det när Alliansens nya regler för sjukförsäkringen börjar gälla. Försäkringskassans vinstdrift slår över till svaghetsförakt, och många sjuka tvingas ut i arbete trots att de omöjligen klarar av det. Den tidseffektiva klippstrategin införs: Handläggarna får inte tala i telefon med sina kunder längre än 193 sekunder - efter det klipps samtalet. ”Det var ju precis så här det gick till”, viskar en herre bakom mig i publiken, och får några medhållande nickar.

Genom detta lallar generaldirektören i gestaltning av Lars Magnus Larsson. Han är något av en Allan Svensson-karaktär, denne Malmborg, duktig på att hålla låda men helt inkompetent vad gäller det praktiska. Hans raka motsats är do:ern Maivor Isaksson (Lena Birgitta Nilsson), sammanbiten och forcerad. Pjäsens första halvtimme består av pressträffar och möten som den dynamiska duon håller, och är en litet för långdragen sammanfattning inför berättelsens verkliga början.

Nästan i smyg introduceras då pjäsens hjälte, handläggaren Marianne (Elisabeth Göransson). Marianne har problem med myndighetens nya människosyn: Ärenden som enligt löpande band-principen borde kräva 17 minuter, tar för henne flera timmar att lösa. Ju omänskligare Försäkringskassan blir, desto bittrare blir Marianne, till det hela når sin kokpunkt och hon säger ifrån med råge.

Den flygande handläggaren är en fars, om än en osedvanligt intelligent fars. I dess första akt går ordvitsarna och snubblerierna efter varandra i hetsig rytm, och även om vi skrattar och ler oss genom hela etappen, känns det till slut som att gränsen är nådd. Hjärnan är förstoppad, kosten behöver varieras.

Andra akten väger lyckligtvis upp glättigheten något. Här finns mörkare inslag, till exempel Mariannes möte med en sjukförsäkrad som blir förtvivlad när hennes oförmåga att arbeta ifrågasätts. I kulisserna målas ett regnigt Sverige upp, där utslagna människor samlas kring husväggarna i skydd mot ovädret.

För att inte publiken ska gå hem med tankarna i moll avrundas Gertrud Larssons manus med gammaldags hämndtematik i allt annat än gammaldags förpackning, och de försäkringssystemets ingenjörer som i verkliga livet tycks komma undan ostraffade har inte samma tur inom konsten.

Som pjäs betraktad är Den flygande holländaren ojämn, med en onödigt lång startsträcka. Vi får dock inte glömma att den dessutom är en stridsskrift, och därtill en viktig sådan. Med humorn som redskap visar Larsson upp det omänskliga i ett system som fortfarande är i omlopp, och det är sällan hon behöver skarva till sanningen för att det ska bli absurt. Hennes text förvaltas väl av Folkteatern, och många goda rollprestationer gör att föreställningen borde ha en självklar plats på många kulturvänners Att se-lista i vår.