”Det är rimligt att anta att den som valt att bli polis också har låg benägenhet att begå brott.”

Det konstateras i Polisens internutredningars årsrapport för 2011. Trots det uppfattar många att de blivit felbehandlade av poliser, och väljer att anmäla det. Ärendet förs då till någon av Rikspolisstyrelsens sex internutredningsenheter i landet. Under 2011 tog enheten i Göteborg emot 603 anmälningar, som främst rör poliser, men även åklagare, i Västra Götaland och Halland. Endast sex procent av anmälningarna 2011 ledde till åtal.

För att en anmälan ska kunna leda till åtal måste det först ha gjorts en förundersökning. Drygt hälften av anmälningarna hos Göteborgsenheten avskrivs dock utan att förundersökning har inletts, trots att JO i ett beslut från 2010 konstaterar att tröskeln för att inleda förundersökning är låg. Det räcker med vaga misstankar för att inleda förundersökning. JO pekar också på att en förundersökning är ett bra sätt att hämta in information för att kunna klarlägga en händelse.

En som har valt att polisanmäla polisen är Linda Andersson. Det var i samband med en feministisk demonstration i Göteborg den 9 mars i år som Linda Andersson och ytterligare sju personer blev pepparsprejade i ansiktet. Precis innan befann sig Linda Andersson i utkanten av demonstrationen och såg att polisen höll på att gripa någon.

– Jag förstod inte varför och närmade mig platsen där polisen var för att se vad som hände. Men så fort jag närmade mig såg jag en hand lyftas upp och spreja mig rakt i ansiktet, säger Linda Andersson.

Den 30 mars anmälde Linda Andersson, tillsammans med fyra andra personer, polisen för tjänstefel. Den 17 april kom beslutet att förundersökningen hade lagts ner.

Varför läggs då så många anmälningar ner? Lars-Göran Carlsson, avdelningschef för Polisens internutredningar, menar att det beror på att få handlar om brottsliga gärningar.

– Det är en pedagogiskt svår uppgift att svara på varför det anmäls så mycket och varför så få leder till straffrättsliga åtgärder. Men det skulle vara skrämmande om det var flera. Förhoppningsvis begår färre poliser brott, när de har valt det jobbet, säger Lars-Göran Carlsson.

Det är också en vanlig uppfattning bland poliser att många anmälningar är obefogade, att de beror på okunskap, rättshaverism eller psykisk sjukdom, enligt rapporten Anmälningar mot poliser (2011), som gjorts vid Linnéuniversitetet. Rapporten visar dock att ungefär en tredjedel av anmälningarna handlar om ringa tjänstefel, 15 procent om sådant som inte är brottsligt alls, och en del för vaga för att kunna tolka. Men hela 50 procent handlade om sådant som innefattar brott i rättslig mening. Rolf Granér, forskare vid Polishögskolan i Växjö, och en av författarna bakom rapporten misstänker därför att fler anmälningar mot poliser egentligen borde leda till åtal.

– Polisen är en svårutredd grupp, insynen är dålig och ord står mot ord. Det finns också en väldokumenterad tystnadskod poliser emellan, man anmäler inte en kollega och man vittnar inte mot en kollega, säger han.

En annan aspekt är polisens förmåga att framställa en situation så den kommer i bättre dager, och att polisens version ofta ses som riktig.

– På polisslang brukar man också prata om att ”skriva sig fast eller fri”. Man lär sig att formulera åtgärder i efterhand, så att de framstår som legitima, säger Rolf Granér.

Det viktigaste för både anmälarna och polisen som organisation är dock inte att fler poliser blir åtalade, enligt Granér. Det centrala är istället att felhandlingarna upphör, genom diskussion om hur man kan förebygga liknande händelser, anser han.

Många av anmälningarna handlar om otrevligt bemötande. I rapporten ges några exempel på problematiskt bemötande, som inte lett till något straff. Exempelvis sa en polis till en kvinna som var gift med en palestinier att hon skulle byta man: ”Sett mycket av såna där. Du kan få kniv i dig”. Andra exempel är uttalanden som ”håll käften idiot” och ”hur fan kör du egentligen”.

Andra vanliga anmälningar handlar om våldsinslag, felaktigt inripande och undlåtenhet att ingripa. Eftersom polisen har rätt att använda våld handlar sådana fall inte heller alltid om rena lagbrott, utan snarare om felhandlingar, enligt Rolf Granér.

– Hela hanteringen av anmälningar mot poliser har en ensidig juridisk fokusering. Man utreder bara om det som anmäls är brottsligt eller ej, men de flesta anmälarna är inte i första hand ute efter att få någon fälld, utan man vill peka på ett missförhållande, få en ursäkt eller ersättning om man lidit ekonomisk skada.

När Linda Anderssons ärende lades ner var det enda svar hen fick ett brev med texten: ”Förundersökningen läggs ned. Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen.”

Liknande fåordiga avslag är vad de flesta som anmäler poliser möts av. Sedan händer inget mer.

Det möter kritik från Polisens internutredningar, som menar att anmälare borde få ett svar.

– Känner du dig förorättad och gör en polisanmälan och den sedan läggs ner för att det inte utgör ett brott, så känner du dig likt förbannat förorättad. De som vänder sig till polisen vill främst ha ett svar. Man undrar om polisen får göra så här? Hur jobbar ni? Polismyndigheterna borde kosta på sig att förklara sitt agerande, säger Lars-Göran Carlsson.

Hur polismyndigheterna jobbar med bemötandet varierar i landet.

– Det görs på vissa håll, men det borde vara lika överallt, säger Lars-Göran Carlsson.

Polisens internutredningar vill också att polisen använder anmälningarna mer proaktivt.

– Det finns en mängd information i anmälningarna som polisen kan ha nytta av, vilka metoder och personer det berör. På så sätt skulle man kunna arbeta förebyggande och förhindra att saker upprepas. Det bör polismyndigheterna ta till sig, säger Lars-Göran Carlsson.

Rolf Granérs forskargrupp föreslår så kallade händelsestyrda utredningar, som komplement till brottsutredningarna, som kan vara till hjälp för polismyndigheten.

– Man bör ta reda på vad som har hänt, vad man kan göra från polisens sida för att förhindra upprepningar, och se om det finns mönster i kritiken från allmänheten, säger Rolf Granér.

Så borde också ha gjorts gällande Linda Anderssons anmälan, menar han.

– De poliser som var på plats under demonstrationen vet vad som hände, och förmodligen deras chefer också. Här skulle de händelsestyrda utredningarna kunna komma in och tydliggöra att det inte är acceptabelt – och förmodligen inte lagligt heller – att använda pepparsprej så generell som det beskrivs, säger han.

På polismyndigheten i Västra Götaland använder man anmälningar för att utveckla arbetet, enligt länspolismästare Ingemar Johansson. Som exempel tar han det felaktiga terroringripandet i Göteborg 2010, då poliser bland annat stormade in i en barnfamiljs lägenhet. Polisinsatsen anmäldes, men överåklagaren lade ner förundersökningen. Ärendet gick då över till polismyndigheten i Västra Götaland som beslutade om att se över rutiner och bad personalansvarsnämnden att ge polisinsatschefen en varning.

– Det finns flera sådana exempel som inte har lett till åtal, men till att vi ser över rutiner, säger Ingemar Johansson.

Men när det gäller kommuniktation med anmälarna har polismyndigheten i Västra Götaland inte några rutiner.

– Jag får erkänna att det är en svag punkt hos oss. Vi borde göra återkopplingar i större omfattning, det är vi inte särskilt bra på. Det kan bero på att vi är en stor organisation och att ärendena förs till Stockholm och sedan tillbaka, vilket kan ta ett halvår.

Vi har pratat med en person som fick avslag inom en månad, men ändå ingen återkoppling.

– Det är ett bra exempel på att vi borde kunna bli bättre. Vi borde ha kontaktat den anmälaren och förklarat varför vi inte gjorde en vidare utredning, men att det kanske ledde till samtal med berörda poliser, säger Ingemar Johansson, som säger att de kommer arbeta mer med frågan framöver.

Det är något som Linda Andersson välkomnar.

– Det tycker jag verkligen vore bra. Det är bra om de får tänka till och förklara sig, så borde det alltid vara. Det skulle vara mer solidariskt. Nu var jag trygg för att vi var flera som anmälde tillsammans. Men hade jag gjort det själv hade jag nog känt mig väldigt utelämnad när jag fick pappret hemskickat med avslaget som en stämpel, säger Linda Andersson.