Men istället för odelade ovationer har de nu mötts av ett ifrågasättande om deras jaktmoral. Är det försvarligt att plåga ett byte på det sättet, har de använt ”justa” jaktmetoder?

Jaktlaget försvarar sig med att det faktiskt var bytet som hade dragit i gång det hela. Det var bytet som först hade betett sig felaktigt, likt en varg som kommit för nära bebyggelse. Han har därför sig själv att skylla.

Debatten om mediernas roll i fällandet av Juholt är på många sätt lika tröstlös som själva drevet var. Högern, inklusive högerfalangen inom socialdemokratin, och medierna ser det helt som Juholts eget fel. Vänstern, inklusive vänsterfalangen inom socialdemokratin, ser det helt som en politisk hetsjakt. En jakt skapad av borglig media, själv eller i harmoni med högerfalangen inom partiet.

Att Carl Bildt kommer undan betydligt grövre brott ses som det yttersta beviset för detta.

Det finns självklart inte en enda sanning här, utan mediernas och högerfalangens intressen har samverkat med Juholts misstag. Juholts uttag av hyresersättning som han moraliskt inte hade rätt till, oavsett hur oklara reglerna var, borde i sig varit tillräckligt för att göra honom omöjlig. Det var hans och ingen annans grova överträdelse.

Men lika sant är det att det funnits många inom partiet som gärna har sett Juholt misslyckas för att öka sina egna möjligheter. Och de har gjort vad de kunnat för att bli av med Juholt. Och inte minst har medierna gjort allt de kunnat för att få Juholt avsatt. Saker som inte skulle blivit något av alls om andra gjorde det blåstes upp som stora skandaler/problem.

Ta till exempel Juholts nej till sänkt krogmoms. Partiet hade visserligen gått till val på ett ja och borde därmed också under denna period stödja ett ja. Men när andra partier byter ståndpunkt så lyfts det inte fram som ett velande, ett tecken på svaghet. När andra partier byter ståndpunkt, åtminstone om det går i den riktning som borgerliga media önskar, lyfts det fram som en styrka, Då är det modernt att kunna ompröva sin politik. Se bara hur FP, C och MP:s alla kursändringar och vinglande under senare år har hyllats som politiskt mod i media.

Det finns knappast någon gemensam konspiration bakom drevet mot Juholt. Det handlar snarare om gemensamma intressen som drar åt samma håll. Däremot blir det allt tydligare att det är media som bestämmer vilka som ska styra de politiska partierna. Juholt fick gå för att de tunga medierna hade bestämt sig för att fälla honom, och när både han själv och högerfalangen hjälpte till blev det en lätt match. När Knutsson, Melin, Bergström och Svensson väl hade bestämt sig var loppet kört för Juholt.

På motsatt sätt har Fridolin, Sjöstedt och Lööf blivit tillsatta med hjälp av media. Alla partier är så beroende av att backas upp av medier att de inte har råd att välja andra än mediernas favoriter. I den allt mer elitiserade politiken är det också genom medier som medlemmarna i partiet skapar sin bild av toppolitikerna.

Mediernas makt blir därmed enorm. Fridolin, Sjöstedt och Lööf var alla mediefavoriter, utsedda av dessa långt innan partierna själva hade hunnit komma fram till vilka de ville ha. De har efter valen fortsatt att framställas som starka politiker med ett starkt stöd i sina partier. Ett stöd som visserligen finns, men som i mångt och mycket är skapat genom den bild medierna har gett.

Två företrädare har utsetts det senaste året utan mediernas uppbackning: Juholt och Romson. Juholt har nu, efter en mediejakt som saknar motstycke, fått gå. Romson verkar få finna sig i att vara i Fridolins medieskugga trots att hon på många sätt är en mer spännande politiker än Fridolin.

Det som skiljer Juholt och Romson från de tre som medierna backat upp är att de förra står mer förankrade i sitt partis grundideologi. Medan de senare alla har stått för – relativt sitt parti och motkandidater – en anpassning mot den politik som borgliga medier önskar se.

Det finns inte en mediekonspiration där makthavarna och tungviktarna inom mainstreammedier har en gemensam överenskommen agenda. Däremot så gör den otroligt stora dominans vi har av borgerliga medier att nästan alla medier drar åt samma håll, har samma intresse. Och när det sker har de makten att både tillsätta och avsätta partiledare.

Medierna börjar därmed bli den första, snarare än den tredje, statsmakten. Nu väntar vi bara på att de tillsätter Pär Nuder.