Valrörelsen ska nu gå in på upploppet, och även om inget är säkert förrän det verkligen är klart så tyder det mesta på att alliansen får sitta kvar. Det som för åtta månader sedan framstod som en omöjlighet är nu ytterst möjligt. Det enda riktigt stora hotet mot att Alliansen får egen majoritet verkar vara att Sverigedemokraterna kommer in, inte så roligt för de rödgröna att behöva hoppas på. Och inte ens det är säkert att det räcker, troligen så behövs det också att Fi kommer in eller att C åker ut.

Det är förstås tragiskt om Reinfeldt blir kvar i fyra år till. De fyra år som vi genomlevt räcker mer än väl. Men samtidigt som det kan vara svårt att ta till sig att egoismen är så djupt rotad att Moderaterna har chans att bli Sveriges största parti, så finns det faktiskt något sunt över att väljarna överger de rödgröna.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det innebär inte att det räcker att vilja regera. Det krävs också att man vill förändra, att man vill något med samhället och att man förmedlar det. Att man har en tydlig vision.

Men istället för att visa vad de vill och föra en tydlig oppositionspolitik så har framför allt sossarna och MP under de senaste åren helt fokuserat på att nå regeringskansliet. Mona Sahlin har under en stor del av sin politiska karriär strävat efter statsministerposten. Och ända sedan hon snubblade på en Toblerone för 15 år sedan och blev av med den redan klara karriären har allt handlat om revansch. Makten och statsministerposten har blivit viktigare än politiken.

När Peter Eriksson för snart nio år sedan blev språkrör hade han agendan klar för sig. Partiet skulle in i regeringen och bli ett maktparti. Genom att sakta montera ned den gröna profilen skulle partiet accepteras av Socialdemokraterna som regeringspartner. Han fick med sig dem som behövdes i partiets centrala maktsfär och förändringen av partiet från ett systemkritiskt parti till ett maktparti bland alla andra gick sedan snabbt.

De fyra senaste åren har sedan ägnats åt att diskutera hur partierna ska komma åt makten, istället för att föra profilerad opinionspolitik från tre håll. Den egna strukturen och samarbetsformer blev viktigare än politiken. Och i takt med att regeringens politik gav de rödgröna allt bättre opinionssiffror blev det mindre angeläget att forma en egen politik.

Den enda som länge försökte stå emot sammansmältningen och utslätandet av all politik var Ohly. Men S och MP fick in V i ledet genom att hota med att ställa V helt utanför samarbetet och bilda en S–MP-regering.

Någon egen politik eller vilja att förändra fanns då inte kvar. Förändring var varken Monas eller Peters projekt. Så med trygga opinionssiffror så räknade de med att kunna glida in i Rosenbad genom att lägga sig så nära alliansen som möjligt. Det resulterade i en politik utan visioner och utan möjlighet att attrahera vare sig röda eller gröna väljare.

Jämfört med de rödgröna så har därför till och med Alliansen kunnat framståt som både engagerade och med en vilja att förändra. Det har också betalat sig i form av en historiskt stor upphämtning av opinionen.

Det intressantaste den närmaste tiden verkar därför inte bli vilket block som vinner på söndag. Utan delvis hur det går för småpartierna, vilka som kommer in och vilka som hamnar utanför, men framför allt om de rödgröna kommer klara av att göra en ordentlig eftervalsanalys. Om sossarna och MP vågar ompröva de senaste årens experiment. Om de vågar börja föra en politik som verkligen handlar om att bygga ett annat samhälle.

Sossarna är vana att vara statsbärande och har därför förstås betydligt svårare att bli ett systemkritiskt parti. Men MP och framför allt V bör kunna hitta tillbaka till att formulera verkligt gröna respektive röda visioner. Då, men först då, är det möjligt att utmana alliansen om makten – och framför allt om vilket samhälle vi vill ha. För politik handlar om att vilja förändra.

Lennart förvånas över att Fi blivit valrörelsens grönaste parti, med kritik mot både arbetslinjen och konsumtionssamhället.