• Joe (Daniel Craig) och Claire (Samantha Morton) är ett intellektuellt medelklasspar som en dag på en utflykt på landet råkar bevittna en fruktansvärd
Göteborgs Fria

Outhärdlig kärlek

Joe ska precis fria til Claire. Plötsligt inträffar en tragedi som ska komma att förstöra deras förhållande i grunden. Joe blir förföljd av en stalker och inget blir sig likt. Kärlekens raseri är en förhållandevis svag film av Roger Michell som tidigare gjort Notting Hill och The Mother.

Något är fel i Joes och Claires relation. Det blir givetvis inte på något sätt bättre efter att Jed kommer in i deras liv.Men något är som sagt fel redan från början.

Joe jobbar som unversitetslärare och hans yrkeskarriär bygger på att föreläsa om, förklara och i slutänden också förstå kärleken. Det är dock uppenbart att han inte förstår vad det är Claire vill ha av honom.

Jed börjar förfölja Joe, förklarar sin kärlek för honom. Han menar också att Joe skickar honom hemliga signaler om att kärleken är besvarad. Till en början tar Joe det som ett slags dåligt skämt, men till slut bryter han ihop totalt. Förhållandet till Claire har då raserats.

Kärlekens raseri är en film med stora ambitioner som inte riktigt uppfylls. Den rör sig i något slags filosofiskt rum där kärleken diskuteras. Motsättningen i Joe är tydlig, att förstå kärleken på ett akademiskt plan, men inte greppa den för fem öre på ett praktiskt plan. Men resten av 'diskussionen' är höljd i dunkel. Man ges absolut inte några svar, men är heller inte säker på vad som diskuteras.

Både Joe och Jed är fulla av känslor dom inte förstår, men där Joe är kall och kontrollerad är Jed spritt språngande galen. Det är inte lika lätt att säga hur Claire är. Hon borde vara en huvudperson men tecknas väldigt svagt. Hon är bara kvinnan som vill ha kärlek av en känslomässigt förstoppad man. Ingen av de tre härdar ut den kärlek de känner. Men mycket mer än så säger inte filmen. Kanske är det ensamheten de kämpar med att härda ut, snarare än kärleken.

Filmen börjar, pågår och slutar utan att komma någon vart. Den glimrar till ibland och är en finstämd galghumoristisk skildring av en tragedi. Porträttet av Joe är bitvis intressant, hur han raljerande förklarar att kärleken inte har någon mening, men krampaktigt ändå försöker finna just den meningen. Men de andra rollkaraktärerna är för osynlig och slätstrukna och filmen som sin helhet rätt och slätt intetsägande.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Fattigare utan bibliotek

Hela mitt liv, nästan, har jag bott alldeles nära ett bibliotek. En händelse som liknar en tanke, brukar man väl säga. Jag tror i och för sig att jag skulle ha tillbringat ungefär lika mycket tid där ändå, men visst har närheten hjälpt till. Bibblan har alltid varit ett slags home away from home.

Fria Tidningen

Kulturkrönikan: Skeva bilder av förorten

Nu bränner de bilar i förorten och plötsligt är segregationen tillbaka på dagordningen. Mer sällan pratar man om integration. Det är så mycket enklare med segregation, lättare att peka på och sen gå vidare. Och det finns rätt mycket att peka på i Göteborg. Sociologen Ove Sernhede säger i GP att ungdomar i förorten i stor utsträckning inte ser sig som göteborgare, utan som boende i sin respektive förort. Frågan är ju också om de ses som göteborgare, om förorten i nordost är en del av goa glada Go:teborg.

Göteborgs Fria

Scenkonst inom bokpärmar

Poetry slam är en genre som långsamt växer i Sverige. För att visa på den variationsrikedom som ryms bakom begreppet ger nu Ord på scen ut en samlingsvolym där ett sextiotal poeter visar prov på sin scenlyrik.

Göteborgs Fria

Passionerad falsksång

Ärevördiga skivbolaget Love Records har till slut bestämt sig för att ge ut M.A. Numminens svenska 70-tals plattor på cd.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu