Det genomförda valet i Irak har lyfts fram som ett bevis på det irakiska folkets starka vilja till frihet. Det absurda antagandet - att ett folk behöver bevisa sin vilja till självbestämmande - är i god imperialistisk tradition. Som Naomi Klein har påpekat har irakierna gång på gång sedan den USA-ledda invasionen visat sitt mod, inte minst genom att demonstrera för rätten till demokratiska val. Trots att demonstranter många gånger beskjutits av amerikanska soldater, och trots att hundratals aktivister mot ockupationen arresterats och torterats, fortsatte många irakier att kräva rätten att styra över sina egna angelägenheter - och ett slut på ockupationen.

Valet utmålas som en seger över terrorismen, och allt som inte passar in i bilden förtigs. Det gäller inte minst det faktum att det bara var rädslan för att det väpnade motståndet skulle sprida sig som fick ockupationsmakten att formulera en plan för demokratiska val. Mediernas minne är kort och selektivt, och nu minns ingen längre de ursprungliga planerna på militärt styre i Irak för åratal framöver. Man förtiger de många sätt på vilka USA har manipulerat valprocessen för att skydda sina egna intressen. Den 'oberoende' valkommissionen tillsattes till större delen av Paul Bremer, och gavs rätten att utesluta kandidater utan någon juridisk prövning eller offentliggörande av skäl.

Interimsregeringen under ledning av Allawi gjorde dess-utom slut på den korta perioden av pressfrihet i Irak, och förbjöd tv-kanalerna Al-Jazira och Al-Arabiyya att verka i Irak, liksom ett antal tidningar som var för kritiska. I en rapport från Human Rights Watch avslöjas också att den av USA tillsatta regeringen tillämpat systematisk tortyr och godtyckliga fängslanden.

Bush-regeringen är inte heller främmande för att underblåsa religiösa och etniska motsättningar för att behålla sitt inflytande. Man har lärt sig av misstaget i april förra året, då man samtidigt gick till offensiv mot Al-Sadrs shiamuslimska milis och motståndsgrupper i Fallujah. För att öka splittringen valde man efter det att förhandla med shiamuslimska religiösa ledare som al-Sistani - som lika lite som terroristen Zarqawi önskar sig ett sekulärt och demokratiskt framtida Irak - samtidigt som man brutalt attackerade motståndsgrupper och civilbefolkning i sunnidominerade områden. Det är en beprövad taktik för att söndra och härska som det brittiska imperiet utvecklade till fulländning - och som fortfarande kastar sin långa skugga över många delar av världen som plågas av etniska och religiösa konflikter med ursprung i den koloniala historien.

Från amerikanskt håll slåss man för fortsatt inflytande i landet, en kamp som man redan satsat 300 miljarder dollar på. Valet utmålas som en seger för Bush, men även om man kan få det intrycket av många uttalanden efter valet var det inte en folkomröstning där samtliga valsedlar bar texten 'jag röstar för fortsatt utländsk ockupation av mitt land'. Många som röstade gjorde det tvärtom i förhoppningen att bildandet av en ny regering skulle innebära att de utländska styrkorna skulle lämna landet. Den högst berättigade fråga som nu ställs av antikrigsrörelsen, liksom av otaliga irakier och många oroliga anhöriga till brittiska och amerikanska soldater i Irak, är vad som händer när alla de som hoppades att valet skulle innebära ett slut på ockupationen inser att man i Washington planerar för en permanent militär närvaro och fortsatt inflytande över landet.