Ett album som gör den gråa vardagen vackrare

Piana
Snow bird
Happy/Dotshop
Betyg: 4

Jag förstår givetvis inte ett ord av det som Naoko Sasaki, aka Piana, sjunger. Mina språkkunskaper i japanska sträcker sig som högst till en handfull ord men det gör ingenting. Lika mycket som jag drömmer mig bort i Pianas ljuva arrangemang och knastrande ljudbilder kan jag försvinna in i fantasin där orden får en konkret betydelse på samma sätt som Sigur Rós tidigare har fått en att göra. De varmt omfamnande naturbilderna är de samma men istället för gitarrkakafoni hänger sig Piana åt piano och laptop. Allting med samma respektfulla försiktighet. "Snow bird" är ett album att somna till, att vakna till och ett album som gör den gråa vardagen en aning vackrare. Lyssna på "Butterfly" och "Blue bell" framförallt.

Årets kanske bästa hiphop-släpp

Fit Machine
From inside the machine
Pay per bag
Betyg: 4

Det finns få svenska hiphopakter som på allvar kan matcha Looptroop men malmöbaserade Fit Machine hamnar inte långt ifrån storheterna. Där Embee i Looptroop samplar rysk kammarmusik är Fit Machine hårda, tunga och maskinella med närmast industriell mekanisk precision. "From inside the machine" är inget album för de som lyssnar på kommersiell bling bling-hiphop som Nelly och Puff Daddy. Crippual, som några kanske känner igen från Headtag, och Bracey Haensun rappar istället om att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att betala räkningarna och deras kalla, mörka beats avspeglar frustrationen och ilskan i texterna men det finns ändå hopp. Med låtar som "No structure" och "Damn it hurts" har Fit Machine skapat årets kanske bästa svenska hiphop-släpp.

Sommarpop med trumpeter från Malmö

Caroline Soul
Sunny side of the beat
Betyg: 3

Labrador är inte bara namnet på en ganska söt hundras utan även på ett svensk skivbolag och är det något dessa två har gemensamt är det luktsinnet och den fenomenala förmågan att spåra. Labrador, skivbolaget alltså, har under de senaste åren blivit ett hem åt många av landets mest intressanta och begåvade popband och de har inte undgått malmöbandet Caroline Souls eminenta känsla för klassiska popmelodier. Just därför gav de ut två av bandets låtar på sin senaste samlingsskiva i sin serie för nya svenska popakter, "The sound of young Sweden vol. 4".

Musiken som Caroline Soul spelar är svajig sommarpop med trumpeter och melodiskt ringande gitarrer. Skicka iväg David & the Citizens på en solsemester och om resan varit lyckad hade de kanske kommit hem och låtit precis som Caroline Soul även om sångarna inte har några likheter. Allting är dock inte sol och bad, tack och lov, utan det finns ett djup i texterna som gör att bandet inte kan viftas bort som en bunt ytliga shortsslynglar.

Vinglig trumpetpop känns kanske inte så originellt i Sverige år 2004 men Caroline Soul har ett eget anslag och med det kan det gå långt utan att vara några avantgardister. Labrador har ju trots allt redan nosat upp bandet och det är alltid en bra början.

The Ark
One of us is gonna die young (singel)
Virgin/Emi
Betyg: 2

Två av de popmusikaliska laviner som jag mest har motsatt mig är den av falsksångare från Göteborg men också glammiga exil-smålänningar bosatta i Malmö. The Ark är typexemplet på dessa. Landsplågor som "Echo chamber" och "It takes a fool to remain sane" var just inget annat än plågor med Ola Salos högt pitchade röst och den glamrockspoppiga musiken som värsta irritationsmoment. Sedan blev det tyst. Tills nu. Och det är med både förvåning och glädje jag upptäcker att The Ark har lagt den marmeladkletiga glamrocken åt sidan och gett sig i kast med boogierock med handklapp och 80-talssynth och som i refrängen låter som solskenspop, direktimporterad från 1966. Det är ett betydligt bättre The Ark som gör sig till känna men fortfarande känns de alltför mycket som hämtade ur Rocky Horror Picture Show. (AR)

Popgrupp som vill mer än de kan

Radio LXMBRG
HaHa fonogram
Betyg: 2

Radio LXMBRG:s demo lurade mig. Inledande spåret, "L'indifference", knackade mig försiktigt på axeln och vaggade vid första lyssningen in mig i en söt drömvärld där det enda som spelade roll var poplåtar med sång på franska och storslagna, dock inte översvallande stråkar. När bandet släpper en EP inleder de med samma fantastiska låt. Titelspåret sätter en bekväm ton som visar sig vara rätt svår att slå, för i resterande låtar försvinner min idealiserade popdröm och jag lämnas med en spännande blandning av instrument och tillvägagångssätt som dock vill mer än de kan. Jag uppskattar visserligen Radio LXMBRGs försök att variera sig, med tre olika sångare, samplingar, blandningen av elförstärkt och akustiskt, av analogt och digitalt. Det känns som att de försöker ta sig vidare. Olyckligtvis kommer de inte vidare långt, i mina öron tar de snarare ett steg tillbaka.

Inledningsvis fastnar inget utom titelspåret, efter ett flertal lyssningar lämnas jag med känslan att det är något som skaver. Jag tror Radio LXMBRG kan vara intressantare och behagligare än så här. (AM)