• Var finns dagens borgar att storma? frågar sig Stefan Villkatt. Här har vi en som stormades 1789 i Paris.
Fria.Nu

Den nya världsordningens odödlighet och våld

Det fanns en borg. Ja, så var det. En hög och stor tjock stenmur, kanske till och med en vallgrav runt. Vilket litet barn som helst visste var borgen fanns. Syntes på långt håll, som fallen från himlen stod den där. Men fallen från himlen var den ju inte. Frågade någon de gamla, kunde de berätta hur vi fick slita för att bygga eländet. Hur sten för sten släpades på plats. Ingen höll räkningen på de kroppar som inte längre orkade.

Inne i borgen, bakom murarna, fanns en man, kanske med familj och vänner hos sig. En man som hade i uppdrag att hämta in skatt och att skydda sin herres makt militärt mot fienden. En fiende som lika gärna kunde vara en annan likadan herre som det egna folket. Med hjälp av denna militära makt kunde han tvinga skatt av folket.

Här är det på sin plats att komma ihåg att välfärdsamhället inte började byggas på grund av att männen med makt började håva in stålar från folket. Skatten togs in för att de rika ville ha mer pengar och hade tillgång till en våldsmakt som gjorde det möjligt, punkt slut. Välfärdsamhället kom inte till på grund av att makten plötsligt ville väl, inte alls. Nej, vi var tvungna att stenhårt slåss för varje jävla centimeter mot ett mer rättvist samhälle.

Välfärdssamhället byggdes också under hot om våld. Sovjetunionen och östblocket stod starkt och varnande; svenska politiker och storföretagare darrade lätt när de hoppfullt gav folket lite välfärd i hopp om att komma undan den röda faran. När hotet försvann behövde makten inte längre bry sig om oss.

Borgens murar fanns till för att skydda mannen med makt mot folket. I borgen fanns också massor av arbetare, ofta vänner och släkt till de människor mannen med makt krävde skatt av. Makten var nära och tydlig. Ibland kände människorna att orättvisorna blev dem övermäktiga, när det ständiga hotet om våld inte räckte för att hålla dem på plats. Kanske deras barn svalt och döden framstod som bättre alternativ än ett så dåligt liv. Då försökte de kräva rättvisa och om inte annat döda den man som förstört deras tillvaro. Efter en sådan man blivit dödad, när makten skickat ut en ny man med än mer soldater, levde åtminstone hotet från furstemordet kvar. Kanske mildrades orättvisorna något på grund av det, kanske tog den nya fursten till än hårdare metoder i hopp om att skrämma till lydnad. Kanske blev också den nya mannen dödad, kanske fick han istället dö en naturlig död innanför sina murar.

Kanske var det också sant på Brechts tid att det fanns namn och adresser bakom orättvisorna. Det är svårt att exakt datera förändringen, som så mycket annat kom den smygandes på oss. Eller smögs på oss, för det fanns förstås namn med adresser som ville bli osynliga utan att för den skull förlora makten. Vad vi vet är att i dag är den ekonomiska och politiska makten ett slags sagans Hydra; en kapitalistisk drake som får fler huvuden för varje vi lyckas hugga av. Tiden då det räckte att slå ihjäl en person för att slippa undan förtrycket är definitivt förbi.

Makten gick under jorden och blev världens största undergroundrörelse. Kapitalism som organiserad brottslighet. Det är klart att vi fortfarande har offentligt synliga rikingar och maktmänniskor. Men inte förändrades något reellt av att Palme sköts. Lika lite kommer hända om någon slår ihjäl Wallenberg. När Chomsky fick frågan vad han skulle göra om han blev USAs utrikesminister svarade han att han skulle göra samma sak som dagens. För spelets strukturer är starkare än de individer som för tillfället råkar agera pjäser. Så vilka ska vi skjuta?

Också den nya världens makt vilar tryggt på våld och kontroll. Och det är vi som blir slagna och kontrollerade. Ständigt får vi höra att världen blir bättre, kanske en av maktens mest praktiska lögner. Visst blir mobiltelefonerna och tevespelen mer avancerade. Men samtidigt köper sig makten allt mer effektiva vålds- och övervakningssystem under tiden som de rationaliserar flödet av varor och kapital. Inkomstklyftorna har ökat sedan mitten av sjuttiotalet, välfärdssamhället rivs snabbare än regnskogarna avverkas. Vi är inte ensamma, världen över ökar orättvisorna. De människor som motsätter sig den nya världsordningen huggs ned på samma sätt, ibland bara för att de råkat stå i vägen. Varhelst makten blir ifrågasatt dödas snart nog människor. Ingen av oss dog som tur var i Göteborg. Men när vi fortsätter kräva rättvisa kommer också svenska daghemsfröknar och kravodlare att dödas. 2000-talets kapitalism står redo och slipar sina vapen. Det är vi som har betalat för skiten och det är vi som kommer att få smaka piskan. Men bara om vi framhärdar i vårt ifrågasättande och försöker kräva rättvisa. Inte om vi sitter kvar framför våra nyinköpta datorer, fortsätter svischa fram på våra snowboards eller låter bli att resa oss upp från vår solstol på någon schysst thai-strand. Men om vi sitter kvar, om vi inte gör motstånd, så kommer det inte dröja många år innan människor får svälta också hos oss.

Självmordsattackerna och det som i dag kallas terrorism är den enda form av våldskrig som är möjlig för de fattiga i världen. När motståndarna har allt och vi inget, är det bara det mest elementära våld som finns att tillgå om du vill kriga. De irakiska rebellernas ständiga attacker mot oljeindustrin är kanske det som tydligast försvårat USAs ockupation. Inte FNs oro och den kritiska världsopinionen. Vad vore alternativet för de irakiska rebellerna? Att acceptera att militär makt ger rätt att stjäla andra länders tillgångar? Kanske måste vi faktiskt kriga. Förhoppningsvis inte, förstås. Men det som kallas fred är omöjligt så länge makten och vapnen upprätthåller orättvisorna. Så länge några har medan andra svälter har inte ordet fred någon reell mening.

Så vad kan vi göra? Hur ska vi fortsätta slåss för en rättvis värld? Hur många måste vi döda? Även Akilles, till synes osårbar, hade sin häl. Var finns kapitalismens Akilleshäl? Var finns dagens borgar att storma?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Tjänstekvinnans son levde sina egna fantasier

Kanske var det redan som barn Strindberg började iscensätta sin egen tillvaro. Han skapade dikten Strindberg och skrev sitt eget liv. Med utgångspunkt från Fröken Julie ställer Stefan Villkatt frågan om Strindbergs 'galenskap' var ett sätt att hålla skaparlågan vid liv.

Stockholms Fria

Måste vi bränna Strindberg?

Strindberg hatade kvinnor. Betyder det att vi måste bränna hans verk? Nej, menar Stefan Villkatt, och ställer frågan om exempelvis Moa Martinssons författarskap ens hade varit möjligt utan Strindberg.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu