Sluta hacka på oss!

Jag har Aspergers syndrom. Och nån slags uppmärksamhetsstörning. ADHD, kanske, det blev aldrig riktigt klarlagt och jag bryr mig inte så noga. Diagnosen som sådan är ju underordnad den behandling jag kan få. Bra behandling ofta. Habiliteringen, LSS-insatser och liknande insatser från samhället.

Men är inte bara mina diagnoser en fluga? Och överdiagnostiseringen? Alla får ju diagnos. Och det är mest lärarna som vill att deras elever ska ta medicin. Och det handlar om pengar. Big pharma. Där stoppar jag innan det blir chem trails av det.

Jönserier som inte är värdiga rörelser som säger sig stå på den lilla människans sida. 

Dessutom är jag tvungen att äta en del mediciner mot kroniska psykiatriska tillstånd. Sjukdomstillstånd som jag inte tycker är kul, minst sagt, jag är utslagen periodvis, men jag kan sköta ett jobb. Det är mitt privatliv som blir lidande.

Har jag haft tur? Nej. Jag har kämpat. Jag kämpar varje dag. Det kanske låter skrytsamt, men jag är inte ensam. Jag har massor av vänner i funkisvärlden som kämpar varje dag. En del sitter i rulle (rullstol), andra ser eller hör inget, men de flesta jag känner bär på osynliga funktionsnedsättningar. Varje dag är en fajt. Varje dag är fylld av andra människors fördomar och förminskning.

Vi lever i ett samhälle som bygger på normer som bestämmer vem som är normal. Det är ju det ordet norm syftar på. Normalitet är en av de viktigaste värdena i vårt samhälle, och i de flesta andra. Människor som beter sig annorlunda är skrämmande och till och med äckliga. Och att skylta med ett handikapp är det sämsta möjliga av karriärsdrag. Jag har haft turen att hitta en arbetsgivare som accepterar att jag är den jag är och arbetskamrater som beter sig väldigt förstående, men alla har inte så bra.

Det som är mest sorgligt är att det inte bara är en massa tråkskallar, konservativa eller moralistiska människor som ger sig på svaga grupper. Människor som kallar sig radikala drar sig inte för att klanka på oss. Senast var det Ordfront som gav ut en bok som genom att fokusera enbart på exempel som stödde författarens egna tes gav en förljugen bild av ett område som är för komplicerat för att det ska räcka att gissa och känna sig fram.

Jag överdriver inte. Det är inte ovanligt. Jag får hela tiden okunniga och oempatiska statusar i mitt flöde om att jag ska tas ifrån min medicin, att mina tillstånd är hittepå, att jag är lurad.

De riktas naturligtvis inte mot mig personligen, men de handlar ju om mig. Jag är exakt den som inte ska ta medicin eftersom det är samhället som är sjukt. Det är så banalt och okunnigt att jag vill skrika. Kapitalismen är inhuman och skadar alla. Men människor blir inte psykiskt sjuka på grund av det. Är det så svårt att analysera verkligheten med individens frihet i fokus?

Det ligger till exempel en skrämmande grymhet i att analytiska terapeuter använder sin maktställning för att hacka på människor som hittat ett fungerande sätt att leva sina liv. Det är mycket märkligt att det är så populärt att ge ut människors spekulationer kring saker som de uppenbarligen inte har koll på.

Genom att ta enskilda exempel som ska bevisa ens tes och ignorera allt annat beter sig många som värsta foliehattarna. Och det är väl okej, för en foliehatt, men vi som står för ett solidariskt sätt att se på människor borde ha ett större ansvar.

Framförallt handlar det om intellektuell hederlighet, om att faktiskt ta reda på hur den breda handikapprörelsen ser på saken. Det finns flera organisationer för människor som jag och de delar gladeligt med sig av information och kan snabbt ta ur någon illusionen om överdiagnostisering.

Självklart har jag koll på alla de faror som ligger i att medicinera. Jag gör det jag anklagar mina meningsmotståndare för att inte göra. Jag läser på. I massor. Gissar så lite som möjligt. Men jag råder den som får moralpanik av att ämnena i vissa mediciner liknar ämnen som människor missbrukar att kolla upp relationen mellan medicinering och missbruk senare i livet.

Medicinering mot ADHD verkar i studier snarare leda till minskat framtida missbruk än ökat. Tänk om det är medicineringsmotståndarna som driver ungdomar in i narkotikamissbruk genom att uppmana dem att inte ta sin medicin? Inte särskilt kärleksfullt.

Grymt snarare. Jag blir i alla fall ledsen. Trodde liksom att vi som står för ett gott alternativ skulle stå på de svagas sida. Trodde att vi försvarar rationellt och vetenskapligt tänkande. Trodde att solidaritet och empati var vår grej. Det är sällan jag känner fysisk motvilja mot idéer, men det gör jag. Och framförallt blir jag ledsen. Jätteledsen.

Vi lever i ett sjukt samhälle som gör människor sjuka. Men inte mer mig än den som anses frisk av samhället. Vetenskapen är inte objektiv, den går ofta i kapitalismens ledband, men vad ska vi göra som behöver medicin i dag tills allt blir så där gulligt? Och tror verkligen någon att ADHD bara har psykosociala orsaker? Att neuropsykiatriska funktionshinder skulle försvinna om samhället var bättre? Det är inte bättre än att tro på tomten eller att vara klimatförnekare.

Under många år har jag försökt få svar på frågan hur många autister eller människor med AD*D som är lagom. För den som hävdar att det finns en överdiagnostisering måste ju sitta på såna siffror. Jag kan bara inte hitta dem. 1%, 2%, 5%? 10%? Och om det nu är samhället som gör oss sjuka, vad är det som är konstigt med att allt fler blir sjuka? Kanske kommer alla att få ADHD till slut? Kanske är vi alla redan sjuka?

Självklart inte. Det vore extremt konstigt.

Men å andra sidan, det är inte värre än att lite kunskap kan bota problemet. Vetenskaplig kunskap. Kombinera med att bemöda sig med att ta del av olika brukarperspektiv, både med dem som stämmer och inte stämmer med ens egen tes. Funkar svinbra!

* * * * * *

Jerker Jansson är beteendevetare och författare till boken "Mitt liv med Asperger".

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En värld av krubbitare

Djingis Khan, Adolf Hitler och nu Donald Trump. Människor som egentligen mer är karikatyrer än människor. Personer som är förmögna att göra de sjukaste saker och som tillåts göra det. För i grunden är det det det handlar om, menar Jerker Jansson. Varför tillåter vi diktatorerna att diktera villkoren?

Extremhögern – det största hotet mot individen?

Svensk höger har traditionellt haft starka liberala inslag. Med framväxten av en parlamentarisk extremhöger har balansen rubbats. Jerker Jansson menar att det borgerliga spelfältet har förflyttats till en plats där individens rättigheter är underordnade nationen.

Miljömemory av unga företagare

Ung företagsamhet är en organisation som utbildar ungdomar i att driva företag. Gymnasieelever får chansen att prova på ta fram en produkt och att marknadsföra och sälja den.

Simon Parker, Isac Norlander, Isak Popovski, Elias Leverud, Amna Sahovic och Emil Yfver på Thorildsgymnasiet i Stockholm har bildat ett företag för att sälja ett miljömemory. Jerker Jansson har träffat dem.

En diktator med föga medkänsla

Det finns fortfarande en del personer som uppskattar Lenin, det han gjorde och det han skrev: små vänstersekter, trotskister och en del vänsterpartister. Dessvärre, om man ska tro Göran Dahl, som påminner oss om varför Lenins tankar inte har något vettigt att ge i dag.

Autism för nybörjare

Autism awareness month har utropats av amerikanska handikapporganisationer. Man hoppas kunna höja medvetenheten om att det finns människor bland oss som på vissa plan fungerar fundamentalt annorlunda än majoriteten i den neurotypiska världen. Jerker Jansson har i praktiken en fot i båda världarna och vill försöka ge en möjlighet till förståelse för hur det känns

© 2024 Fria.Nu