Recension


Film
Lady Bird
Regi: Greta Gerwig
Medverkande: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Lucas Hedges m fl.

  • Indiefavoriten Saoirse Ronan är som vanligt sevärd, här i uppväxtskildringen Lady Bird.
Fria Tidningen

Indiefilm om kärlek och klass

Vi har sett det förut: smart, härligt och lite arty. Svärtan finns där men borde ha lyfts fram mer.

”Jag önskar att jag var med om nåt i livet”, säger Christine MacPherson (Saoirse Ronan), som själv döpt om sig till Lady Bird, i en inledande scen där hon åker bil med sin mamma. Sekunden senare kastar hon sig ut genom bildörren och bryter armen. Ja, det här är en indiefilm med tvära kast. Ångest, ilska, kärlek och eufori – tonårsvåndor och bubblande lycka som är lätt att identifiera sig med.

Christine bor med sina föräldrar i ett fattigt område i Sacramento. De har svårt att få ekonomin att gå runt, samtidigt som Christine hyser diffusa konstnärliga drömmar och vill gå på dyra privata universitet i New York eller New Hampshire, ”där författarna bor i skogen”. Det finns många lite nonchalant fyndiga repliker i den här filmen och dialogen är en stor del av behållningen. Humoristiskt på det där medvetet styltiga sättet som hos till exempel Wes Anderson, eller i tidiga verk av Woody Allen.

Lady Bird utspelar sig år 2004 och när Christine och hennes vän Julie pratar om att plugga i New York låter det så här:

”Men terrorismen då?”

”Var inte republikan.”

De båda kumpanerna går på en katolsk skola, men det hindrar dem inte från att äta oblater som popcorn samtidigt som de ligger på rygg på golvet och pratar om sex. Överhuvudtaget känns den katolska skolan inte särskilt sträng. Det ges i alla fall utrymme för diverse romantiska äventyr.

Medan jag tittar på Lady Bird ser jag Bill Murrays trötta ansikte för mitt inre och tänker att det här är den typ av indiehistoria som nästan tvångsmässigt måste kryddas med håglös existentiell livsångest. Filmen bönhör mig. Bara sekunden senare kommer en scen där Christines föräldrar befinner sig i badrummet. Den skäggige pappan borstar tänderna medan mamman berättar om en gemensam bekant som har gått bort vid 56 års ålder. ”Alldeles för ungt”, säger den lyckopiller-knaprande fadern medan han bekymrat borstar vidare.

Lady Bird bjuder på surt och sött, värme och kyla. Men länge är det för teatralt för att bränna till, precis som så ofta hos Wes Anderson. Skönt smart, härligt och lite arty – och bitvis ganska menlöst, som många indiefilmer om uppväxten är.

Man har sett den här filmen otaliga gånger förut, och den bönar och ber om att bli kramad av kritiker. Men det är först mot slutet som jag berörs, genom skildringen av relationen mellan Christine och hennes föräldrar. Annars är det inte tonårsångesten och karaktärerna som griper mig. Klassångesten bultar starkare.

Christine bor på fel sida om järnvägen, hon har mindervärdeskomplex och ljuger, både för vänner och föräldrar. Hon låtsas att hon bor i ett fint område i en villa som tillhör en klasskompis Ronald Reagan-älskande mormor. Hon låtsas att hon jobbar på ett kafé enbart för att hennes föräldrar tycker att hon ska lära sig att ta ansvar. Mammans och dotterns favoritaktivitet på söndagar är att gå på visningar av hus de aldrig skulle ha råd med. Och här är självförverkligande ett privilegium som inte är alla förunnat.

Klasskildringen är fin och subtil och mer originell än coming-of-age-historien. Jag önskar att filmen hade dröjt kvar där, i skammen och svärtan. Men det här är trots allt mer en feelgood-film, och det är absolut med stor behållning jag ser Lady Bird. Det är bara det att jag tydligt ser skelettet till en berättelse med mer sprängkraft. Filmen förtjänar i alla fall ett olyckligt slut istället för en föraning om en lyckad klassresa.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Poetisk meditation om migration

Recension

”Länder kanske aldrig var skapade för att omfamna”, säger Sophie Vuković i sin personliga debutfilm.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu