När en facebookvän för några veckor sen frågade alla sina vänner om vilka begrepp de var mest trötta på i samtiden dök “normkritik” genast upp i mitt huvud. Så fort något ska handla om hbtq-kompetens kommer man numera alltid dragande med normkritik, som om det automagiskt var samma sak. Är du man? Testa nagellack! Är du hetero? Testa drag! Här blir allvaret lek med hjälp av normkreativitet!

När debatten om normer på de statliga museer pågick hoppade jag till när jag läste Ola Wongs sågning av Världskulturmuseets utställning om hbtq-personer. Den hette Playground och perspektiv var enkelt: här berättade man för en tänkt publik av strejta ungdomar och vuxna (jag använder strejt om människor som är både cis och hetero) om hur jobbigt dom där Andra har det. Stackars.

På Normscenen kunde besökarna leka med queera uttryck på ett tryggt och icke utmanande sätt, säkra i förvissningen om att det bara var på skoj, om att de kunde lämna allt konstigt bakom sig och fortsätta sina strejta liv bara genom att lämna museibyggnaden. “Testa hur det känns att bryta mot en norm! Genom att klä dig i olika attribut framkallar du olika känslor!” Det blev platt, intetsägande och helt och hållet ofarligt.

På Forum för levande historias hemsida kastar man ut badet med barnvattnet när man rekommenderar lärare att alltid använda ordet partner istället för pojkvän eller flickvän. Här har gays i århundraden tvingats använda könsneutrala omskrivningar för att inte outa sig själva, och så kommer någon normkritiker och säger att nu när vi faktiskt kan vara öppna så ska vi låta bli? Snacka om att osynliggöra normen.

Normkritik var en gång ett sätt att betrakta världen ur nya perspektiv, för att få syn på nya saker som man råkat missa. En slags glasögon som dolde många saker för att kunna lyfta fram vissa andra - ungefär som när månen vid en förmörkelse döljer hela solskivan och låter astronomer fotografera den korona som annars är osynlig. Tanken är att fokusera på makt, men oftast försvinner materiella och andra orsaker till maktordningen – särskilt klass – och normerna svävar i intet och förklarar ingenting.

Normbrytandet blir ett adelsmärke, något alla vill vara (men naturligtvis utan att ta konsekvenserna) och man kan bli en “normhjälte” om man bara är tillräckligt känd och tillräckligt rik för att inte riskera någonting på att, säg, komma ut som kvinna – till skillnad från alla de transkvinnor som trots fattigdom kämpar för att leva sina liv som de vill, trots att det betyder mer fattigdom, mer våld och mer lidande.

Numera signalerar normkritiken mellanmjölksvarianten av rättighetskamp, ett färdigställt informationsprogram som döljer mer än det framhäver. Straighta får lajva queer utan att någonsin möta de svårigheter det faktiskt kan innebära. En sorts lightversion, allt det roliga och inget av det tråkiga, allt det ytliga och inget av det djupt kända utanförskap det kan innebära att inse, till exempel, att du är transperson och att det kommer att försvåra ditt liv för överskådlig tid.

Stackars.