Under åren 2013–2015 brann marken bokstavligen på många håll i världen. I Stockholmsförorten Husby hade det varit uppror där boende och polisen möttes i våldsamma sammandrabbningar. I London och Paris skedde under samma tid liknande uppror. Konstduon Aghili/Karlsson såg ett behov av att höras hos boende i de olika orterna mitt i allt detta.

– Det började med att Ung scen öst gärna ville se en föreställning om det som hade hänt i Husby ett år tidigare. Jag tyckte att det var modigt av en scenkonstinstitution att vilja diskutera sådana aktuella teman. Jag bjöd då med Björn Karlsson som tidigare hade arbetat med solidaritet mellan olika kamper som tema inom bildkonst, säger regissören Nasim Aghili.

Aghili fortsätter.

– Vi var tydliga med att vi inte ville göra en föreställning som handlar om att tillfredsställa det vita begäret av att känna sympati. Det vill säga att den vita blicken ska känna någon typ av närhet med personerna i Husby genom att det är ”synd om dem”. Utan vi ville göra det ur de boendes perspektiv, från personer som rasifieras blick. De som har erfarenhet av polisbrutalitet men också av politisk kamp.

Föreställningen Marken brinner blev snabbt kontroversiell i medierna. Långa debattartiklar skrevs om faran med att sätta de boendes perspektiv över polisens. Nasim Aghili svarade med att det handlar om solidaritet, att kritisera makten. Kritiken var väntad, men dess fulla kraft blev till slut för mycket. Marken brinner tvingades av Östgötateatern att ställa in sina föreställningar 2014.

– Att det skulle bli starka reaktioner förstod vi efter att en skola som vi samarbetade med drog sig ur samarbetet. Det var också riksdagsval mitt i vår repetitionsperiod, som gav Sverigedemokraterna fler platser i riksdagen. Hatbrotten ökade under den perioden, som ett svar på att rasismen sanktionerats genom stolar i riksdagen. Då var vi väldigt oroliga för att detta kanske var mer kontroversiellt, att det fanns en större kritik än vi hade föreställt oss, säger Nasim Aghili.

Även publiken visade dock motstånd mot föreställningens teman, vilket förvånade konstnärerna än mer än mediernas reaktioner.

– Vi hade tänkt att vår publik skulle solidarisera sig mer med de politiska kamper vi pratar om än vad de faktiskt gjorde. Det var överraskande att det fanns de i den unga publiken som mer kunde identifiera sig med exempelvis polisen än med de som kämpade för ett värdigt liv. Det var absolut inte alla som gjorde det. Men tyvärr var det tillräckligt många för att det skulle bli ohållbart ändå, fortsätter Aghili.

Nu är dock tiden mogen för solidaritet. Föreställningen Shoresh/Marken brinner har i år spelats i bland annat Los Angeles, San Diego och Tijuana. I november var det Stockholms tur, därefter är planen att pjäsen ska spelas i Göteborg, Malmö, Umeå och London. Nasim Aghili menar att opinionen är annorlunda nu än för tre år sedan.

– Bara om en ser till vilka journalister vi mött den här gången visar det att opinionen har förändrats sedan sist. Det visar på att det skett en förskjutning. Det kan också vara så att för tre år sedan kände sig många hotade av antirasistiska rörelser. Det har lagt sig lite i dag.

I och med nyuppsättningen av Marken brinner hoppas Nasim Aghili på att debatten rör sig ifrån frågan om vems sida man ska stå på och till att handla om de frågor som föreställningen faktiskt vill lyfta.

– Solidaritet mellan olika kamper, vikten av att kunna protestera och kräva ett bättre liv. Att vi ska kunna prata om rasism och polisbrutalitet. Att det inte ska vara så känsligt att kritisera polisen, den är väldigt helig i Sverige.

– Föreställningen väcker många tankar, idéer och lust till att engagera sig. Den vill ge energi i en tid då det är svårt att vara aktivist, säger Nasim Aghili.