Jag har en patient som längtar efter sin mamma med en smärta som är så stark att luften tycks vibrera runt honom. Han har försökt att förklara och lära mig betydelsen av ordet tvungen. Det är svårt att för mig som levt hela mitt liv här i Göteborg utan krig, naturkatastrofer eller förföljelse att förstå vidden av att tvingas ta ett beslut som inte går att ta. Att vara tvungen att välja det allra värsta.

Han har levt hela sitt liv som papperslös flykting i Iran, ständigt rädd för att bli upptäckt av polisen. En dag händer det som inte fick hända, polisen griper honom. Det han blir utsatt för hos polisen väljer jag inte berätta för er, jag besparar er de bilderna. Mamman kommer till polisstationen och vädjar med tårar att hennes son ska släppas fri. Min patient säger att han aldrig kommer glömma sin mammas ansiktsuttryck när hon såg honom sönderslagen.

Polisen släpper honom och förklarar att nästa gång de ser honom kommer de skicka honom till Afghanistan eller så får han åka till Syrien och strid för regimen. Pojken och mamman har att välja mellan att riskera att dö eller att tvingas döda. Inget går att välja. Istället får pojken, då 14 år gammal, ta på sig en ryggsäck och börja en vandring mot Europa. Det tar pojken 70 dagar att gå till Sverige. Han berättar om dagar av hunger, hällande regn och kyla och att han inte visste om han skulle överleva. Han berättar också att han skyddades av andra människor på flykt och han flera gånger fick oväntad hjälp av människor i främmande länder. Jag tänker att de såg en liten skrämd kille som de inte kunde gå förbi utan att försöka hjälpa. Jag tänker att det är så vi människor för det mesta är, hjälpsamma och går inte förbi ett barn i nöd.

Väl framme i Sverige börjar ett liv med skola, boende och det bästa av allt fotboll. För första gången i sitt liv får han ta på sig riktiga fotbollskor, sparka på en riktig fotboll och spela i ett lag. Han beskriver förvirringen av allt han måste lära sig i sitt lag men framför allt den stora lyckan när han får dra på sig matchtröjan och spela sin första riktiga match. Det är inte nog med det, det visar sig att han är en stor talang. Snabbt blir han lagets stjärna. Han fullkomligt öser in mål. Han berättar att fotbollen är hans lycka och att han alltid försöker göra sitt bästa. För han hoppas att om han gör sitt bästa så kanske de andra barnens föräldrar kommer att lägga märka till honom. Och om de lägger märke till honom så kanske de hejar på honom och kanske till och med säger något snällt efter matchen. Han förklarar att han längtar så mycket efter sin mamma att bara tanken på en annan mammas blick på sig är bättre än inget. Samtidigt är varje fotbollsmatch smärtsamt. För då kommer lagkamraternas föräldrar och hejar och han ser när de åker hem tillsammans efter matchen. Medan min patient går ensam från planen till ännu en natt fylld av mardrömmar, oro, ensamhet och längtan.

Min patient har vandrat över en hel kontinent och mött vuxna i olika länder som gett honom omsorg och skydd. De såg förmodligen en liten kille och försökte ge honom det han behövde. Här i Sverige har han hittills fått nöja sig med blickar och kanske hejarop från lagkompisarnas föräldrar. Efter två år i Sverige får han genomgå en åldersbedömning och den visade att hans knän är under 18 år men inte hans visdomständer, de kan vara över 18 år. Och då blir beskedet bedömningen från Migrationsverket att han är vuxen. Nu fråntas han sitt familjehem, sin goda man, socialsekreterare och skola. Med allra största sannolikhet kommer han få ett negativt besked, för cirka 95 procent av de åldersuppskrivna får avslag på sin asylansökan. Han kommer att deporteras till ett land han aldrig varit i. Han erbjuds inte skydd i Sverige och han kommer troligen aldrig att få återse sin mamma. Jag känner hans förtvivlan och rädsla i varje cell i mig. Men än är det är långt kvar tills jag fullt ut förstår innebörden av ordet tvungen, att vara tvungen att lämna det jag älskar mest.