Recension


Teater
Jeanne d'Arc
Regi: Malin Stenberg
Manus: Sisela Lindblom
I rollerna: Anna Harling, Iskra Kostic, Ramtin Parvaneh, Nemanja Stojanovi m fl

  • Anna Harling som Jeanne d´Arc på Backa Teater.
Göteborgs Fria

Jeanne d'Arc med kopplingar till samtiden

Medeltiden har nått Göteborg. Jeanne d'Arc på Backa teater bygger på protokoll från rättegången då det franska helgonet dömdes till döden.

Lars Östberghs effektfulla scenografi påminner om en gladiatorarena med publik på tre sidor och en nedsänkt scen. Stundtals sipprar det rök ur det stampade jordgolvet, dov musik hörs i bakgrunden. Ett orange, spöklikt ljus skiner ur springorna i den sluttande trävägg som även fungerar som spelplats för rättegången. I en järnbur mitt på scenen sitter Jeanne d'Arc.

Hon blev en av Frankrikes nationalsymboler. Bondflickan som på 1400-talet menade sig ha blivit kallad av gud att befria Frankrike från engelsmännen och ge Karl VII tronen. Som brändes levande på bål men helgonförklarades efter sin död. På Backa teater finns två Jeanne d'Arc på scenen. Den yngre, som spelas av Emelie Strömberg, har nyligen nåtts av guds ord och är ute på ett heligt uppdrag. Den äldre, som gestaltas av Anna Harling, sitter inlåst och väntar på sin dom.

Manuset bygger delvis på rättegångsprotokollen som finns kvar sedan 1431 men växlar också till scener ur Jeannes liv. De två Jeanne talar till varandra, den yngre ingjuter mod i sitt äldre jag. ”Den som dör för gud dör lycklig” säger hon. Det skämtas runt omkring men Jeanne är alltid gravallvarlig. Och blodtörstig.

Det är ingen oskyldig hjälte som Backa teaters uppsättning vill visa, tvärtom. Hon har fått i uppdrag av sin gud att beskydda Frankrike och fransmännen, ingen annan. Engelsmännen ska ut ur landet, kosta vad det kosta vill. Jeanne d'Arc representerar en extrem religiös fanatism och nationalism; det är lätt att göra paralleller till vår tid under föreställningens gång. Företeelserna den skildrar är inte heller 2000-talet förskonat från.

Kostymerna är mycket välgjorda. Inledningsvis bär alla klassiska, medeltida klädnader i sobra färger men så småningom vimlar det av fantasifulla kreationer på scenen. I första scenen i andra akten spelas ett teaterspel om Jeanne d'Arc på torget i den franska staden Rouen. Domaren i den spelade rättegången kommer in med en kyrka i miniatyr på axeln, inkvisitorn med ett enormt, ansiktsbeklätt radband på ryggen, Jeanne d'Arc med en helgongloria i trä. Här tycks kostymören Bente Rolandsdotter ha fått fria händer att skapa de mest surrealistiska kostymer samtidigt som originalkaraktärerna behåller sin seriositet. Det är ett smart drag.

Regissören Malin Stenberg försöker skapa balansgång mellan allvar och humor. Fler gånger är det riktigt roligt men ibland blir det tyvärr lite tramsigt. Föreställningen börjar kännas lång i andra akten och hade tjänat på att stramas åt. Anna Harlings uttrycksfulla skådespel (som hon bara haft en vecka på sig att repetera in!) säger tillräckligt om den inre kamp Jeanne går igenom mot slutet av sitt liv. Ska hon erkänna eller ska hon stå upp för sina övertygelser in i döden, in i elden.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Monolog som känns in i märgen

Recension

Allt som blev kvar handlar om ett brutet löfte. Ett löfte livet gett en liten pojke om att allt skulle vara för evigt. "Berörande och roande", tycker Evelina Ivarsson.

Fria Tidningen

Högt och lågt med Andrew Weatherall

Recension

Remix- och producentsnillet Andrew Weatherall ges ut på Höga Nord. Ett fint album med blinkningar till brittisk dubkultur, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu