– Alla är vi yttrandefrihetsivrare i teorin, men när det ställs på sin spets, när krafter man känner en stor avsky för åberopar yttrandefriheten för sin saks skull – då är det inte lika lätt i praktiken.

Så säger Maria Källsson i Dagens Nyheter (23/9). Som vd för Bokmässan borde hon veta vad hon talar om. Yttrandefriheten är definitivt värd en mässa.

Hennes uttalande får mig att fundera över om jag efter hundratals föreläsningar och artiklar om betydelsen av mänskliga rättigheter i praktiken är emot åsikts- och yttrandefrihet?

I debatten har tidningsägare, ledarskribenter, kulturpersoner och andra hänvisat till dessa friheter som motiv för att högerextremister måste ha rätt att delta på bokmässan och att demonstrera öppet i Göteborg. Vår grundlagsskyddade yttrandefrihet innebär att vi inte kan stoppa nazister bara för att man inte sympatiserar med deras åsikter, menar de. Som om nazism handlar om åsikter.

Då och då under livets gång har jag funderat över hur det skulle ha varit att leva med en stor släkt. När jag var liten kunde jag vara avundsjuk på alla kompisar som åkte på stora släktkalas. Far- och morföräldrar, massor av kusiner, sysslingar och bryllingar, morbröder och fastrar. Min släkt bestod av åtta personer. Mormor och morfar, moster och två kusiner. Och så mamma, pappa och storasyster. Slut.

På gamla dar har jag insett att pappa växte upp med mostrar och farbröder under samma tak och massor av andra släktingar i närheten. Jag undrar hur det kan ha varit. Och hur det var att förlora allt. Bara pappa och hans kusin överlevde. Slut.

Ingen vet var eller hur någon enda av mina släktingar dog. Eller var de ligger begravda.

Men även om det mesta är okänt finns det en sak som är helt säker: Det var inte yttranden som dödade dem. Inte åsikter heller.

Efter Nazitysklands fall ställde världen de ansvariga till svars i Nürnbergrättegångarna för nazisternas handlingar. Många av de ansvariga åtalades och dömdes. De fälldes för brott mot mänskligheten inklusive folkmord.

Var domstolen för yttrandefrihet i teorin men i praktiken motståndare till den? Naturligtvis inte. Nürnbergdomarna utgjorde inte på något sätt ett hot mot eller en begränsning av yttrandefriheten. De åtalade dömdes inte för att de haft fel åsikt. Domstolen fastställde att nazism utgör ett brott mot mänskligheten och folkmord. Inte en åsikt, jämförbar med andra.

När FN:s kommitté mot rasdiskriminering upprepade gånger krävt av Sverige att förbjuda nazistiska organisationer så är det inte för att FN inskränker yttrandefriheten. Det är, jag upprepar det, för att nazism är ett brott mot mänskligheten.

Vi är alla offer för nazismens övergrepp. Än i dag – kanske mer än någonsin. Man uppskattar att mellan 55 och 60 miljoner människor dödades i det krig nazisterna startade, i deras utrotningsläger, i deras experiment. Hur många miljoner barn fick aldrig chansen att födas? Hur många barnbarn och barnbarnsbarn? Tanken på vad de skulle kunna tillfört mänskligheten svindlar.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att om de fått leva, om de fått födas så skulle vår värld sett helt annorlunda ut…

Innebär åsikts- och yttrandefriheten i praktiken att nazister bör behandlas som vilken socialdemokrat eller centerpartist som helst som vill ställa ut eller demonstrera? I så fall, borde vi inte öppna upp för Svenska Pedofilföreningen också? Eller Breiviks vänner? Eller IS-sympatisörer i Sverige? Jovisst, sådana organisationer skulle om de funnits uppmana till brott – men det är just det NMR också gör.

Mänskliga rättigheter uppstod i sin nuvarande form som en reaktion efter nazismens oerhörda brott mot mänskligheten. De formulerades som en summering över den civiliserade mänsklighetens lärdomar. Trots att de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara känner många av oss bara till vissa delar. Och kanske kan man säga att det räcker med artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skriven 1948, tre år efter andra världskrigets slut. Resten är egentligen bara tillägg.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Men det finns ett förtydligande som är viktigt och klargörande. Det finns i den allra sista artikeln i samma förklaring, artikel 30:

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.

Att förvägra eller begränsa andra människors mänskliga rättigheter innebär alltså ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är just detta som är kärnan i nazismen och högerextremismen. Därför bryter Bokmässans och Polisens beslut mot de mänskliga rättigheterna. Både i teorin och i praktiken