Biennal som håller betraktaren i handen | Göteborgs Fria

Recension


Konst: Gibca 2017

  • Basim Magdy: They endorsed collective failure as the dawn of a new renaissance (2013).
Göteborgs Fria

Biennal som håller betraktaren i handen

Stor bredd och många intressanta verk, skriver Klas Trollius, som gärna hade sett mindre av övertydliga och långsökta verkbeskrivningar i Gibca 2017.

Temat för årets upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal är sekularitet, ett begrepp som inte är alldeles enkelt att ringa in. I den publikation som introducerar utställningen beskrivs sekularitet kortfattat som att ”religiös tro (och även icke-tro) skiljs från staten.”

I en intervju förklarar biennalens curator Nav Haq, intendent på Museum of Contemporary Art i Antwerpen, att hans intresse för att lyfta dessa frågor just nu kan ses mot bakgrund av en lång rad av geopolitiska kriser i Europa det senaste decenniet. Haq vill med årets biennal undersöka vad som sker med sekulariteten och dess medföljande fri- och rättigheter i tider av politisk oro, och hur konsten kan utgöra en del av sådana undersökningar.

Det är tydligt att Haq inte är ute efter att ge några färdigformulerade svar på dessa frågor, och att intentionen inte varit att entydigt definiera de verk som inkluderats utifrån hur de besvarar temats frågeställningar. Denna ovilja att erbjuda definitiva tolkningar av temat blir synlig genom biennalens titel, Wheredoiendandyoubegin, hämtad från titeln på ett verk som ingår i biennalen av konstnären Shilpa Gupta. Denna titel öppnar upp för en mer generell, mellanmänsklig tolkning av begreppet sekularitet.

Det öppna förhållningssättet visar sig även genom urvalet av verk, som förhåller sig till temat sekularitet på skiftande sätt: en del mer bokstavligt, där forskningsprojektet Archivo FX:s textbaserade installation i Röda Sten Konsthall utgör det kanske tydligaste exemplet. De flesta verken förhåller sig dock till temat på ett mer öppet eller metaforiskt sätt.

Denna öppenhet utgör på samma gång utställningens styrka och svaghet: å ena sidan leder det till en stor bredd och variation i de verk som visas, där besökaren inbjuds till att själv upprätta kopplingar mellan en stor mängd verk av varierande karaktär. Det första intrycket av de båda huvudutställningarna i Röda Sten Konsthall och Göteborgs Konsthall är just en positiv överbelastning av såväl ljud- som synintryck. Å andra sidan leder det till att en problematik ibland uppstår, då kopplingen mellan verket och temat i vissa fall kan framstå som något långsökt eller godtycklig. Detta tenderar att förstärkas genom curatorns försök att kompensera för otydligheten med överdrivet förtydligande verkstexter.

Som exempel på det senare kan nämnas konstnären Haegue Yangs verk Series of Vulnerable Arrangements – Version Seoul, som visas på Röda Sten som en installation i ett separat rum. Verket består av sju droppställningar på vilka långa, slingrande kablar hängts upp, med färgade glödlampor i ändarna som avger ett intensivt rött ljus. På golvet nära ingången till rummet står en fläkt på vilken mjuka plastremsor är fastsatta. Vinden från fläkten får dem att fladdra konstant, och ger även upphov till mindre rörelser i de upphängda kablarna.

Den konstanta, lågmälda rörelse som denna sammansättning av föremål ger upphov till kan onekligen beskrivas som ömtålig. Ett problem uppstår dock genom verkstextens formuleringar, där det beskrivs att konstnärens verk behandlar stora övergripande frågor som migration, klassfrågor och ojämlikhet mellan könen. Det blir ett olyckligt curatoriellt grepp att på detta sätt styra publikens tolkningar av ett till synes abstrakt och svårtytt verk, och peka ut de metaforiska kopplingar som publiken förväntas göra. När dessa dessutom sammanfaller så tydligt med biennalens tema, är det svårt att inte uppleva kopplingen som en aning tillrättalagd. Det hade gett mer rättvisa åt verket att överlämna en större del av tolkningsakten åt publiken.

Ett exempel på en serie verk som förhåller sig på ett liknande abstrakt vis till temat, men som behandlats känsligare av curatorn, är Fahd Burkis verk i Göteborgs Konsthall. Dessa utgörs av en serie målningar på papper och en träskulptur, och visas i samma rum som en monter med skissböcker av Hilma Af Klint. Burki blandar i sina verk former hämtade från olika bildtraditioner, och sätter samman elementen till kompositioner som pendlar mellan figurer och mer teckenbaserade vetenskapliga illustrationer. Sammansättningen av former för tankarna till ett rituellt eller religiöst laddat bildspråk, men med skillnaden att betraktaren inte enkelt kan tolka vilka effekter som söks genom kompositionerna.

Utan att det skrivs ut alltför tydligt i verksbeskrivningen, uppstår en möjlighet att koppla verket till en undersökning av hur bilder används ideologiskt i religiösa, politiska och vetenskapliga sammanhang. Det är en fråga som blir särskilt aktuell i sammanhanget av en utställning som Göteborgsbiennalen, då denna typ av internationella grupputställningar kring öppna teman stundtals behandlar konstverk på ett snarlikt instrumentellt vis, som redskap för att driva en politisk agenda eller en curatoriell tes. Akten att ställa ut detta verk kan ses som en självkritisk markering från curatorns sida, men pekar framförallt mot den potential som finns i de tillfällen när även publikens självständiga tolkning ges utrymme inom utställningens öppenhet.

Rekommenderade artiklar

Ett hem öppet för konst

Recension

Sedan 1970-talet har Joe Hedlund inrett sin lägenhet på ett sätt som bryter mot vårt samhälles ideal om det funktionella hemmet.

© 2017 Göteborgs Fria