Ingen ska bestämma över någon annans liv | Göteborgs Fria
Anders Westgerd, GIL.

Inledare


Funktionsnedsättning

  • Vad blir då kvar av mitt liv om min assistans dras in? Jag vågar inte tänka tanken till slut, ändå trotsar jag uppgivenheten och fortsätter tro på att en modig riksdag och regering kommer sluta räkna på fingrarna och inse att det skulle göra oss alla rika, skriver Anders Westgerd.
Göteborgs Fria

Ingen ska bestämma över någon annans liv

Känslan av maktlöshet var lika förlamande som de muskler jag inte längre kunde kontrollera. Livet var inte längre en berg och dalbana med dramatiska kittlingar – jag hade kraschlandat i helvetet, skriver Anders Westgerd som ständigt är rädd att hans assistans ska dras in.

När jag vaknade upp på ett sjukhus i alperna, min kropp andades av sig själv, mina sår läkt och maskinerna kopplats bort väcktes en känsla av modfälldhet. Vad ska jag nu leva för nu? Jag befann mig på en plats utan vare sig utbud eller efterfrågan. För många är det jag vaknade upp till det värsta som kan hända. Ett liv i rullstol är lika med döden. Beroende, ofri, maktlös. Bunden till en rullstol. Jag hade ingen erfarenhet av funktionsnedsättning, ingen familjemedlem med begränsade förmågor, ingen klasskamrat i rullstol. Mina ogrundade uppfattningar, baserade på samhällets rådande normer, sa mig att mitt nya tillstånd från och med nu skulle göra mitt liv till ett sämre liv. Det var det enda perspektiv jag erbjöds. Mitt liv jämfört med de andras liv. Hur skulle jag utifrån mina nya förutsättningar kunna plugga, jobba, skaffa familj? Livet före olyckan syntes lika avlägset som ett liv efter döden.

Mina vänner fortsatte att vara mina vänner. Men när de föreslog att vi skulle dra ner på stan sa jag nej. Inte av ovilja. Jag gav det svar jag trodde förväntades av mig. För i vårt samhälle finns en strukturell maktordning, som bland annat medför att människor ges olika förutsättningar beroende på hur deras kroppar ser ut, fungerar och uppfattas. Förutsättningar som blir tydliga när såna som jag söker jobb eller rör mig bland andra i det offentliga rummet.

Med tiden väcktes mod att våga ge både andra och mig själv en andra chans. Jag började fokusera på vad jag faktiskt kan göra istället för att bara fästa vikt vid vad som inte längre var möjligt. Jag kunde fortfarande gå på hockey, bli civilekonom, resa. Jag reste mig! Det har nu gått över tjugo år. Det många ser som ett liv i rullstol, är för mig ett helt vanligt liv som innehåller lite av varje: barn, jobb, fritid, semester på Mallis, en kall öl i solen… Det ser ut som jag har makt över mitt liv.

Men, jag känner mig maktlös. Igen. Dagens rådande politiska verklighet utgör ett kraftfullt hot mot min frihet att leva mitt liv som jag önskar. Det myndighetsförtryck som människor med behov av personlig assistans utsätts för idag gör mig på riktigt rädd att jag ska mista allt det jag har. Jag behöver inga starka ben eller perfekta pincettgrepp för att leva livet på mitt sätt. Men för att kunna göra det är jag beroende av personlig assistans. Assistansen är det enda fullt verksamma medel som ger oss möjlighet att leva och verka som andra i samhället.

Just nu ser vi under socialdemokratin ett brutalt skövlande bland människor. Beslut på beslut om personlig assistans dras in med följden att vanligt folk förpassas och isoleras i sina egna hem, mot sin vilja. Det går inte en vecka utan att media beskriver de horribla öden som folk tvingas genomlida för att kostnadsutvecklingen inom den personliga assistansen enligt våra politiker måste brytas.

Är jag näst på tur? Vad blir då kvar av mitt liv? Jag vågar inte tänka tanken till slut, ändå trotsar jag uppgivenheten och fortsätter tro på att en modig riksdag och regering kommer våga sluta räkna på fingrarna och inse att det skulle göra oss alla rika. För visst vill de som besitter den politiska makten innerst inne skapa en värld där man ser till alla människors rätt till ett värdigt liv? Jag använder min makt till att driva min sak och tro på din och min förmåga att påverka, agera och influera. Hur använder du din makt?

© 2018 Göteborgs Fria