Matilda Brinck Larsen

Inledare


Ensamkommande

  • Jag hade ställt i ordning husvagnen vi fixat, pyntat och fyllt på med husgeråd. Stundtals kändes det rätt mysigt, men nu är det ju inga semesterfirarare jag skall erbjuda plats där, utan ungar som dina och mina, skriver Matilda Brinck-Larsen.
Göteborgs Fria

En husvagn är bättre än gatan

När man, som jag, ägnar yrkesliv och vardag åt att ta hand om ungar, egna och andras, hamnar man ibland i extrema situationer. Situationer där man drabbas ända in i hjärteroten. Man vänjer sig aldrig, skriver Matilda Brinck-Larsen.

En sommardag helt nyligen sken solen och jag gick och ställde iordning min uteplats. Ungarna här hemma gick i och ur mina sysslor, de egna, de andras, de gemensamma. Mest närvarande i arbetet var ungarna från gatan, de som flyttat in under mitt tak.

Dagen därpå var mulen. Jag hämtade två killar för att inkvartera dem i en husvagn Agape har införskaffat med hjälp av Räddningsmissionen. Jag hade ställt i ordning den, pyntat och fyllt på med husgeråd. Stundtals kändes det rätt mysigt, men nu är det ju inga semesterfirarare jag skall erbjuda plats där, utan ungar som dina och mina. Ungar som egentligen har en massa rättigheter, men som på grund av politiska beslut helt plötsligt står utan dessa. Pojkarna från gatan var tacksamma. De är ju oftast det. Tacksamma och ödmjuka. De har att jämföra med – de tar inte omsorgen för given. Jag försökte in i det sista hålla inne min egen frustration och vara stark, trygg och stabil, men i dag brast det. Det kunde väl för fan åtminstone varit sol på inflyttningsdagen.

Jag brukar titta ungarna i ögonen och ser ofta det de inte uttrycker. Besvikelsen, sorgen, oron och längtan efter relationerna de fått lägga bakom sig. Den här dagen tittade jag, men sänkte blicken. Jag orkade inte. Jag gick sönder lite grann.

Jag skäms, jag skäms i princip varje dag. Samtidigt är jag stolt över att kunna erbjuda det vi kan. Varje dag pendlar det mellan stolthet och förakt. Jag är övertygad om att mitt arbete gör skillnad för de här barnen – men det finns fler barn i mitt liv.

Ett av mina livmodersbarn väljer att förkasta de normer jag kämpar för. Jag kämpar som en lejoninna för hens välfärd, men hen saknar vilja och motivation. Jag älskar och skyddar med hjälp av de strukturer vi har. Vi har lagt år på den här kampen hen och jag. Samma system jag tar hjälp av i min kamp för mitt livmodersbarn är de som sviker mina andra ungar. En unge har en medfödd rätt till hjälp, men väljer att kasta bort den, en annan kämpar frenetiskt för att få rätten, men blir utan. Obalansen är outhärdlig.

Jag åkte direkt hem från husvagnen den där mulna dagen och slet upp livmodersbarnet till frukost. Vore det inte rimligare att hen bytte plats och upplät sitt rum åt dem som nu flyttat in i husvagnen? Hen tittade på mig och jag mötte med blicken jag tidigare samma morgon sänkt. Det fanns ångest i de ögonen med. Det blev en lång och smärtsam diskussion där vid köksbordet. Medan vi satt där fick jag ett meddelande från husvagnen där ungarna sa tack. Var inte ledsen, skrev de, vi har fått en säng och slipper sova ute i regn. Livmodersbarnet bad mig dra åt helvete och gick därifrån.

Jag satt kvar och tänkte. Vem har rätt till omsorgen? Den som gör allt i sin makt för att få den, eller den som gör allt för att slippa? Den som välkomnar eller den som förkastar? Och vem har rätt att avgöra? Är den enes smärta mindre än den andres? Oavsett om det är ungar på flykt från krig och våld, eller ungar som testar gränser och är på frivillig flykt från en norm verkar samhället ha abdikerat. Ungarnas behov ställs mot varandra, det finns ingen rimlighet i det, men det är vår verklighet.

Så kom ett meddelande från mitt livmodersbarn. Hen skrev: jag älskar dig mamma, ge inte upp om mig. Och det är ju just det jag aldrig kommer att göra. Vare sig om mitt älskade livmodersbarn, som frivilligt ställer sig på fel sida normen, eller på de ungar som hamnat där ofrivilligt. När meddelandet kom tittade solen fram igen. Ungar är ungar och de behöver ett vuxensamhälle som orkar kämpa. Oavsett vems livmoder de vuxit i. Oavsett hur tacksamma de förmår vara.

Jag ger aldrig upp. Jag trillar på näsan ibland, precis som alla andra, men jag ger inte upp. En husvagn är bättre än gatan och ett meddelande säger mer än en igenslängd dörr.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu