På 70-talet fanns de överallt – arkadspelen. De fyllde tomma ytor och dammiga hörn i kiosker, på kaféer, simhallar och pubar. Ofta hade de sällskap av enarmade banditer och flipperspel. 70-talet var arkadspelens glansdagar när ungdomar cyklade kors och tvärs genom stan med några kronor i fickan för att samlas kring maskinerna. I dag för de en undanskymd tillvaro och de statliga Jack Vegas-maskinerna dominerar marknaden.

Ludde Nordenskjöld har skrivit Insert coin, en bok om arkadspelens uppgång och fall utgiven på Dokument Press. Själv är han född 1975 och fastnade för spel i slutet av 80-talet.

– Mina kusiner fick ett Nintendo 8-bitars i julklapp 1988, då fick jag deras gamla spel som tröstpresent, Intellivision, ett väldigt primitivt spel. Det ledde till att jag började tycka att det var roligt, jag fick upp ögonen för mediet. Med konsolspel behövde man samla pengar länge för att ha råd att köpa spel, men med arkadspelen räckte det med att komma över några kronor. Och arkadspelen hade bättre effekter och grafik. Så även om man hade tv-spel hemma drogs man till dem.

Ludde Nordenskjöld berättar att spelandet gjorde att han hamnade i miljöer där han aldrig skulle ha vistats annars, som till exempel lite skumma biljardhallar.

– Det fanns en spännande aspekt av att dra runt i stan till olika ställen där det fanns spel. Hemdataspel var inte tufft alls på den tiden – men det var arkadspelen. Det var också ganska våldsamma spel så det tyckte många var tufft. Så det var ganska mycket tuffingar kring spelen, men också alla möjliga andra.

När Ludde Nordenskjöld spelade på 80- och 90-talen var arkadspelens storhetstid förbi. Det stora genombrottet kom med Pong 1973, sedan växte bara intresset genom bilspel från Atari, Space Invaders som kom 1978 och Pacman på tidigt 80-tal.

Men ungdomars spelande mottogs inte väl av vuxenvärlden. Rykten florerade om att de stal för att ha råd med spelandet, att de skolkade och spelade bort veckopengen. Särskilt spelhallen Alexander Lucas, som låg i Hötorgets tunnelbaneplan, hamnade i fokus för ett mediedrev. Det ansågs vara en dålig miljö för unga och vid ett tillfälle ockuperade SSU lokalen. Ett trettiotal personer satte sig och spärrade ingången till Alexander Lucas medan de sjöng Internationalen. Många politiker var kritiska till spelhallarna, som till exempel Socialborgarrådet Mats Hulth: ”Eftersom spelhallarna är samlingsplatser för kriminella aktiviteter bör vi stoppa dem! Dessutom är det ju en allmänt torftig miljö.”

Spelhallarna dömdes ut som dåliga för ungdomen, mycket på grund av rykten och vinklade tidningsartiklar. 1982 infördes Lagen om anordnande av

visst automatspel. Den innebar att man måste ansöka om tillstånd för att få ställa ut flipper- och arkadspel, där kommunen fick bestämma om en lokal var lämplig eller inte.

Att det blev en sådan moralpanik kring arkad- och flipperspel tror Ludde Nordenskjöld delvis berodde på att de var något nytt som vuxenvärlden inte kunde relatera till.

– Det stod en massa ungdomar och tittade ner i konstiga maskiner på skärmar. Vuxenvärlden såg det som ett hot mot ungdomen. Man tyckte att de skulle vara ute och göra mer sunda grejer. Sedan var det även så att enarmade banditer var lagliga på 70-talet. Väldigt många som kritiserade fenomenet – politiker, journalister och vuxenvärlden – de såg ingen skillnad på dem. Man såg det som att maskinerna tog ungdomens och barnens pengar. Och hur fick de råd med de här grejerna? Då började det pratas om inbrott och sånt, det var en moralpanik. För det mesta på den tiden var det amerikanska spel också, och det var inte särskilt populärt, kommersiella USA kommer och snor svenska barns pengar.

Den nya lagen som gjorde det svårare att ställa ut arkadspel var inte den enda anledningen till att spelen blev allt färre under 80- och 90-talen. Den ekonomiska ryggraden för de firmor som ställde ut maskinerna var gamblingspel. Förströelsespelen – flipper och arkadspel – var bara ett komplement. När enarmade banditer förbjöds 1979 hittade branschen på nya spel om pengar för att kringgå lagen.

– Men lagen har hela tiden uppdaterats fram till slutet av 90-talet när den blev så hård att det blev omöjligt att ställa ut någon typ av gamblingspel. Då fick automatfirmorna mindre resurser och hade därmed inte heller råd att investera i förströelsespel.

En annan bidragande faktor var att Jack Vegas-maskinerna kom 1996. De blev snabbt en kassako för staten och konkurrerade ut andra spel.

– Folk matar apparaterna med pengar och 30 procent går till restaurangägaren. Jämför man det med 50 procent av intäkterna från ett arkadspel, som inte drar in på långa vägar lika mycket, blir det mycket större vinst från Vegas-maskinerna.

Arkadspelens storhetstid är för länge sedan förbi, men man kan ändå skönja ett uppsving igen. Ställen som Ugglan Boule & bar och Biljardpalatsen har arkadspel, och Hey Sthlm vid Odenplan är en renodlat spelhall som slog upp portarna 2015.

– Det är en ny trend, men om du kollar på vilka personer som hade spelhallar på 70-80-talet var det folk som i första hand var affärsmän, medan det i dag är entusiaster. Han som ligger bakom Hey Sthlm och spelen på Biljardpalatset gör det för att han älskar spel. Det är en sidoverksamhet till hans riktiga jobb. Men det har gått 20 år sedan spelen försvann, man brukar säga att saker kommer och går i 20-årscykler. Spelen är på väg tillbaka, men jag tror aldrig att det kommer kunna bli så stort som det var förr.