Sjuksköterskans vardag: knega och hålla käften | Göteborgs Fria

Krönika


Ensam mamma röker
  • Arbetsmiljön för sjuksköterskor är helgalen, skriver krönikören Ensam mamma röker.
Göteborgs Fria

Sjuksköterskans vardag: knega och hålla käften

Exploateringen av vårdpersonalen har nått sin gräns, skriver Ensam mamma röker.

Våren 2013 var jag nära döden. Precis som i dag låg människor närmast staplade på varandra längs korridorerna på Sahlgrenskas akut. Skyddsombuden har anmält sjukhuset till arbetsmiljöverket. Personal gråter på jobbet, har minnessvårigheter och huvudvärk: utmattningssymptom. Diagnosen ”utmattning” är en lindrig hjärnskada. Man riskerar alltså att bli hjärnskadad av att jobba på akuten. Hur kan de värderas så lågt? Den natten var de viktigaste människorna i mitt liv. De hjärnskadade hjältarna, de är allas vår livförsäkring.

”Sjuksköterskebrist!” tjatar de ansvariga i patetisk verklighetsflykt. Alltså, är sjuksköterskor en utdöende art eller? Den verkliga bristen är på rimlighet, i löneutveckling och i den helgalna arbetsmiljön.

Mirakelformeln om tillgång och efterfrågan har failat i vanlig ordning: sjuksköterskor uppstår inte för att de behövs, men de kommer att återuppstå när de ges möjligheter att utföra sitt arbete på värdigt sätt.

Det är enkelt: förslitningen från arbetet måste kompenseras och repareras, annars kommer inte arbetskraften att reproduceras. Sköterskearten dör ut, för att exploatering har en gräns.

New public management, ett system lika delar nyliberalt som ovärdigt har sedan 80-talet gradvis tagit över offentlig sektor. Alla verksamheter ska nu drivas enligt företagsprinciper på konkurrensutsatt marknad.

Den som hört talas om mänsklighet inser det sjuka. Förändringen släpptes in bakvägen, utan debatt, information eller möjlighet till folkligt inflytande. Det är dess effekter som drivit personalen på flykt till bemanningen.

Hur illa de som sökt sig till sjukvårdsyrket för att hjälpa och göra ett meningsfullt arbete behandlas är ett kvitto på alla värden som samhället försakat. En dag vaknade vi i en värld där ett sjukhus ger skador på både personal och patienter. Den Sahlgrenska produkten är ”hög vårdproduktion” i motsats till vård, omsorg och trygghet.

Personalen förväntas bli ett med produktionen. Knega och håll käft. För den som tillverkar säg, navkapslar kan det vara nog så själadödande. Men att tillverka en navkapsel du inte kan stå för äter inte din själ som när du tvingas ge vård som inte räcker.

När värderingar effektiviserats bort förloras vårdens själva grundförutsättning. Arbetet förlorar inte bara sin mening, personalen tvingas dessutom ställa upp på dess absoluta motsats: människor har dött i onödan på akuten. På platsen dit man åker för att inte dö.

På bemanningen slipper de ansvaret för haveriet. När sköterskorna flänger runt kan de lättare spela med på villkoren som erbjuds. Där tjänar de bättre, vilket blir det viktigaste när man ändå saknar kontroll över överbeläggningar, nedläggningar, underbemanningar och krackelerande patientsäkerhet.

”Vi är trötta på att försvara sjukhuset” sa skyddsombudet. Det var ledningen som gjorde bemanningsarbetare av vårdpersonalen, och nu mörkar de allt vad de kan. Jag menar, varför inte ta värvning som mer välbetald maskin när man ändå måste vara en maskin?

Vår tids stora motsättningar visar sig också i ”vårdkrisen”. I slutändan handlar det om ett i dubbel bemärkelse värdelöst samhällssystem. Arbetare, utlandsfödda och kvinnor löper högre risk än andra att dö när de kommer till akutsjukvården. Personal flyr och i norr stängs kvinnosjukvård ner. Som ett nyliberalt domino rasar hela skiten från sammanträdesrummen ner till bårhuset.

På punkt efter punkt visar marknadsliberalismen oss verkligenheten: Det var en jävla ful tanke, och den fungerar inte i praktiken.

© 2017 Göteborgs Fria